Sverker d.y Karlsson (1195-1208). Segern i Slaget vid Älgarås år 1205.

Kunglig medalj över Sveriges konung Sverker d.y Karlsson (1195-1208) och Slaget vid Älgarås år 1205.

Brons, 40 mm. 43 gram. Graverad av Erik Höglund (signerad "Erik Höglund" på åtsidan. Mycket bra skick!

Åtsida: Kung Sverker d.y Karlsson (Sverkerska Ätten).

Frånsida: Slaget vid Älgarås, där Sverker besegrade och dödade några av Knut Erikssons söner.

SVERKER DEN YNGRE (1164-1210)
Sverker den yngre, född 1164, död 17 juli 1210 i slaget vid Gestilren (stupad), var kung av Sverige 1196–1208, son till kung Karl Sverkersson och drottning Kristina.

Biografi
Då Sverkers far, kung Karl dödats 1167 på Visingsö av Knut Eriksson i kampen om kungakronan, fördes Sverker till sin mor Kristina "hvítaleð"s släkt i Danmark för en säkrare uppväxt. När kung Knut dog omkring 1196 var hans söner för unga för att någon av dem kunde väljas till kung, Sverker återkom till Sverige och valdes till kung med jarlen Birger Brosas stöd.

Sverker gifte sig med den danska stormansdottern Bengta Hvide senast 1190 och de fick minst tre barn. Hon dog före 1200 då Sverker gifte om sig med Birger Brosas dotter Ingegärd och de fick sonen Johan.

Under Sverkers tid kulminerade maktkampen mellan Sverkerska ätten och Erikska ätten. Sverker hade nära kopplingar till påvestolen och främjade kyrkans politik i Sverige och en stark kungamakt medan den Erikska ätten främjade en nationell kyrka, kungens rätt att utse biskopar samt stormännens traditionella regionala makt och självbestämmande.[källa behövs] Danska intressen stödde också Sverker som ville utöka det danska riket, bland annat sökte Valdemar Sejr att införliva Västergötland med Danmark genom att stödja Sverker med danska trupper[källa behövs] men misslyckades i slaget vid Lena.

Kyrkoprivilegier
Sverker utfärdade det äldsta kända generella kyrkoprivilegiet i Sverige genom donations- och privilegiebrev för Uppsala domkyrka och ärkebiskopen Olof Lambatunga år 1200. Privilegierna innebar bland annat att man skilde på civilrätt (världslig) och kanonisk rätt (kyrklig) som betyder att präster inte kunde dömas av en civildomstol i brottsmål utan bara av ett domkapitel. Kyrkan i Sverige blev också befriad från viss kunglig beskattning och blev därmed ett eget frälse. I gengäld erbjöd kyrkan den skriftliga administration som var nödvändig i systemskiftet från flera regionala maktcentra ledda av stormän mot en mer central kungamakt och rättsapparat som Sverker sökte bygga upp.

Stridigheter och död
Kung Sverkers välde var omstritt, och när Birger Brosa dog 1202 ökade motsättningarna mellan de olika stormannagrupperna. Knut Erikssons fyra söner som dittills vistats vid hovet sökte sig till Norge. När Sverker utsåg sin minderårige son Johan till jarl reagerade de Erikssonska bröderna med ett uppror. Understödda av den norska gruppen birkebeinarna drabbade de samman med Sverkers här i slaget vid Älgarås 1205 i Tiveden. Tre av bröderna dödades vid slaget och den överlevande Erik Knutsson, flydde därefter till Norge.

Erik Knutsson återkom med en norsk här och mötte kung Sverker vid slaget vid Lena 31 januari 1208. Sverker hade dansk hjälp och hans svärfar, Ebbe Sunesson Hvide ledde den danska hjälphären som enligt medeltida källor uppgick till 18 000 man (troligen starkt överdrivet). Men Erik besegrade Sverkers här och valdes till kung av Sverige medan Sverker flydde med sin familj och ärkebiskop Valerius till Danmark.

Påven Innocentius III stödde Sverker mot Erik och stormannafraktionen med ett påvligt brev 1209 vilket hindrade Erik att officiellt bli krönt till kung i Sverige. I ett sista försök att återerövra riket samlade Sverker en här och mötte Erik och folkungarna vid den länge oidentifierade orten Gestilren i juli 1210, där Sverker stupade. Västgötalagens kungalängd nämner att det var folkungar som dödade kung Sverker, och att deras ledare Folke jarl också stupade där.[2] Sverker begravdes i ättens begravningskyrka i Alvastra.

SLAGET VID ÄLGARÅS, 1205
Slaget vid Älgarås utkämpades vid Älgarås kungsgård i Västergötland, 14 november 1205 mellan anhängare av kung Sverker den yngre och Knut Erikssons söner. Bakgrunden var den strid om kronan som de Sverkerska och Erikska ätterna bedrivit i ett halvsekel.

Kung Sverker segrade, och tre av Knut Erikssons söner uppges ha dödats vid slaget. Den fjärde brodern, Erik Knutsson, lyckades fly till Norge, varifrån han senare återkom och tog revansch i slagen vid Lena och Gestilren.

Första omnämnandet sker i Chronologia Vetus, någon gång efter 1260-talet. Där finns inga andra uppgifter än om att ett slag stått vid Älgarås 1205. En senare uppgift från början av 1300-talet bestämmer tidpunkten till november, troligen på ganska lösa grunder, och innehåller uppgiften om att kung Knuts söner stupade i slaget.

ERIK HÖGLUND (1932-1998)
Erik Sylvester Höglund, född 31 januari 1932 i Karlskrona, död 27 januari 1998 i Maria Magdalena församling i Stockholm, var en svensk skulptör, målare, grafiker och glaskonstnär.

Erik Höglund var son till revisorn Torsten Höglund och Jenny Jonsson samt yngre bror till skulptören och grafikern Tore Enar Höglund. Han studerade vid Konstfack i Stockholm, först dekorativt måleri för Fritz Sjöström, därefter skulptur för Robert Nilsson och slutligen grafik 1951–1952 för Harald Sallberg.

Han var, rekryterad av Erik Rosén, formgivare knuten till Boda glasbruk 1953–1973 och kom under denna tid att omvandla svensk konstglastillverkning genom att införa nya idéer om hur glasprodukter skulle se ut. Hans anslag vad gäller bland annat gravyrer, färger och jordnära, asymmetrisk formgivning blev framgångsrik på utländska marknader. Under tiden i Boda arbetade han också med furu, järnsmide och möbler. Han samarbetade senare också med andra glasbruk, till exempel Pukeberg, Lindshammar och Studioglas Strömbergshyttan.

År 1968 grundade han och glaskonstnären Monica Backström designföretaget Backström & Höglund Design AB, med formgivning av möbler, hushållsredskap och bruksföremål för offentlig miljö. Höglund var också medlem i Vet Hut AB, som bildades 1971 av tio av Boda glasbruks formgivare vid sidan om det ordinarie arbetet: Erik Höglund, Monica Backström, Ann Wolff, Göran Wärff, Bertil Vallien, Ulrica Hydman-Vallien, Per Arne Lundahl, Liselotte Jörgensdotter, Gunhild Sinnemark och Rolf Sinnemark.

Som skulptör utförde Erik Höglund ett stort antal offentliga utsmyckningar i olika material, inklusive tegel och betong. Han samarbetade då ofta med arkitekter som Jon Höjer på Höjer & Ljungqvist, Bengt Gate och Lars Ågren.