Carl XVI Gustaf (1973-). Svenska Kungliga Aeroklubben 75 År, 1975.

Kunglig medalj över Carl XVI Gustaf (1973-) och Svenska Kungliga Aeroklubbens 75-årsjubileum (1900-1975).

Carl XVI Gustaf inträdde hösten 1974 som Kungliga Svenska Aeroklubbens (världens näst äldsta flygklubb) beskyddare efter sin avlidne farfar.

Skulpterad av Olle Brandqvist (1938-) år 1975, signerad. Brons 45 mm. Vikt 46,0 gram. Mycket bra skick!

Åtsida: Kung Carl XVI Gustaf, porträtt snett framifrån. Omskrift "CARL XVI GUSTAF • KSAK:s HÖGE BESKYDDARE", Vid kavajslaget skulptörens signatur "O.B.".

Frånsida: Motiv med tre faser ur svensk flyghistoria representerade av en luftballong, ett biplan och ett modernt allmänflygplan, Som omskrift "KUNGL. SVENSKA AEROKLUBBEN 75 AR", och nedtill "1900-1975".

KUNGLIGA SVENSKA AEROKLUBBEN
Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK), tidigare Svenska Aeronautiska Sällskapet (SAS), bildades 1900 och är idag riksorganisationen för Sveriges drygt 150 motorflygklubbar och har av Transportstyrelsen bemyndigats att administrera UL-flyget (ultralätt flyg) i Sverige. Kungliga svenska aeroklubbens AB (KSAB) har ett helägt servicebolag, beläget vid Alviks Strand tillsammans med KSAKs kansli, som säljer flygkartor och andra flygtillbehör.

När Svenska Aeronautiska Sällskapet (SAS) bildades i Stockholm 15 december 1900 fanns det bara en föregångare i världen, Aéro-Club de France (i Paris). Sällskapet ändamål var "att efter förmåga uppmuntra luftseglingskonsten i Sverige i alla dess grenar", och de första åren handlade det mest om aerostater (ballonger) för att senare övergå till aerodyner (flygplan).

På sällskapets initiativ genomfördes under 1900-talets första decennium ett stort antal ballongfärder. Under de tidiga åren slogs rekord i tid av K. Amundson med en färd 1903 på 26 timmar från Stockholm till Randers och rekord i längd av E. Unger för färd 1902 från Stockholm till Ilmen 730 km; båda med ballongen Svenske. Observationsresultaten från en del av sällskapets färder sammanställdes av Vetenskapsakademien i sina handlingar och utgavs på tyska.

Efter 1910 ägnades sällskapets intresse så gott som helt åt flygväsendet snarare än åt ballongerna. 1910–1912 anordnades ”flygveckor” i Stockholm, tävlingar och flyguppvisningar landet rundt, varvid särskilt friherre Carl Cederströms ("flygbaronens") uppvisningar drog till sig stort intresse. Genom sällskapets verksamhet blev det första flygplanet byggt i Sverige, och detta skänktes till staten. Våren 1915 anordnade sällskapet i Stockholm en exposition, som belyste den inhemska flygplanstillverkningens ställning och önskemål för dess framtida utveckling. Första världskriget innebar kraftigt ökat intresse för militärflyg, men sällskapet arbetade också under detta tidevarv med att etablera flygverksamhet i den civila trafikens tjänst. Bl.a. verkade man för att få till stånd flygplatser – då kallade "flyghamnar" – på olika platser i Sverige och på så sätt skapa förutsättningar för reguljär lufttrafik.

1918 fick sällskapet tillstånd att sätta Kungl. framför namnet. Kronprinsen hade redan 1910 åtagit sig att vara sällskapets beskyddare. I samband med 20-årsjubileet 1920 ändrades namnet till dagens Kungliga Svenska Aeroklubben (KSAK). Klubben ansvarade 1923–1928 för Lindarängens flyghamn vid Gärdet i Stockholm.

Kung Carl XVI Gustaf inträdde hösten 1974 som organisationens beskyddare efter sin avlidne farfar, och år 1975 präglades en kunglig medalj över Carl XVI Gustaf i samband med klubbens 75-årsjubileum (1900-1975).

CARL GUSTAF FOLKE HUBERTUS (1946-), CARL XVI GUSTAF (1973-)
Carl XVI Gustaf, Carl Gustaf Folke Hubertus, född 30 april 1946 på Haga slott i Solna, Stockholms län, är Sveriges konung och statschef sedan 15 september 1973 då han efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf. Han är son till arvsprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla. Han gifte sig 1976 med Silvia Sommerlath. Kort efter hans trontillträde 1973 trädde 1975 en ny regeringsform i kraft enligt vilken kungen främst fick representativa och ceremoniella uppgifter. Regeringsformen medförde även att kungen inte är den som utser Sveriges regering. År 1980 förändrades Sveriges successionsordning, vilket medförde kvinnlig tronföljd. Sedan dess är kronprinsessan Victoria den som står högst upp i tronföljden, vilken hon var utesluten från vid sin födsel 1977.

Kung Carl XVI Gustaf är den sjunde regenten av huset Bernadotte och sedan den 26 april 2018 den längst regerande monarken i Sveriges historia samt, sedan den 14 januari 2024, den längst regerande monarken i Europa.

OLLE BRANDQUIST (1938-)
Olle Brandqvist är född 1938 i Borås, numera verksam i Kinnarumma. Han är utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Han har under åren fått Statens arbetsstipendium vid två tillfällen och Dewerthska kulturstipendiet. Brandqvist är representerad på Borås konstmuseum, i Stockholms, Södertäljes, Marks och flera kommuners samlingar, hos Statens konstråd samt i kyrkan vid Brommaplan i Stockholm. Större verk utomhus finns i Borås och i skulpturparkerna vid Galleri Astley i Uttersberg och Konsthallen Hishult.

”Natur och människor är motiv jag arbetar med i mina skulpturer. Det är framför allt sten och tenn jag använder som material. Någon gång också trä och brons.

Mina skulpturer i tenn är som små världar, utsnitt eller brottstycken av natur, som jag formar fram. Det är berg och branter, skulpterade landskap.

Efterhand kom människan in och fick så småningom en allt större roll. Jag formade grupper av människor som sluter sig till varandra. De står till exempel på stenhällar och i marker i kustnära trakter.

Sten tycker jag om att arbeta i. Jag söker ofta material till mina arbeten i naturen.

Det är granit, diabas, porfyr och andra sorters sten, som jag bearbetar genom att hugga, slipa och polera. De blir då släta, mjuka, hårda och tunga. Dessa skulpturer kan man uppleva med både ögon och händer, tycker jag. Magnifika, lätt förvridna, fiktiva porträtt, som någon uttryckt det. Man kan säga, att jag i mina arbeten söker skapa unika personligheter. Jag har gjort en del större offentliga verk i sten, såsom ”Vad är då en människa” och ”Den nöjde boråsaren” i Borås. Den senare är av diabas och en meter hög. Sten av den storleken köper jag i stenbrott i gränstrakten mellan Skåne och Småland.

Kontrasten mellan den tunga stenen och de mjuka formerna blir påtaglig när man vidrör den lena ytan.”