Solzjenitsyn, Alexander (1918-2008), författare. Nobelpriset i Litteratur 1970.

Medalj hedrande Alexander Solzjenitsyn (1918-2008) för hans litterära verk resulterande i Nobelpriset i Litteratur 1970.

”För den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner”.

Graverad 1970 av skulptör Olle Brandqvist (1938-), signerad. Brons 45 mm. Weight 45,0 gram. Mycket bra skick!

ALEXANDER SOLZJENITSYN (1918-2008)
Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn, född 11 december 1918 i Kislovodsk, död 3 augusti 2008 i Moskva, var en rysk författare, historiker och tidigare sovjetisk dissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur 1970. Han var tidigare kapten i sovjetiska armén och fånge i Gulag.

Solzjenitsyn fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. Debutromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades 1962 under Nikita Chrusjtjovs politiska töväder.

Solzjenitsyn föddes i Kislovodsk i Terek oblast i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade omkommit i en jaktolycka ett halvår före sonens födelse och Alexandr uppfostrades av sin mor under fattiga förhållanden.

Under andra världskriget deltog han i Röda arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i några brev till en vän. Han dömdes till åtta års fängelse och kom att tillbringa detta straff i olika specialfängelser och läger fram till 1953. Efter det att Solzjenitsyn hade avtjänat sitt straff, blev han förvisad för livet till södra Kazakstan, en ovanlig påföljd vid denna tid. Under denna förvisning fick han tillåtelse att söka vård för den cancer han drabbats av. Det var under denna behandling som han fick materialet till sin delvis självbiografiska roman Cancerkliniken. 1956, efter Chrusjtjovs avstaliniseringstal benämnt Om personkulten och dess konsekvenser, blev han emellertid benådad.

Solzjenitsyn hade skrivit berättelser redan i tonåren och fortsatte med att i hemlighet föra anteckningar under sina år i sibiriska fångläger. År 1962 bestämde han sig för att våga framträda som författare med en realistisk och skakande roman om vardagen i ett fångläger, En dag i Ivan Denisovitjs liv. Ämnet var ömtåligt, och ingen hade tidigare vågat ta upp det.

År 1970 tilldelades Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur. Efter publicering av GULAG-arkipelagen i december 1973 tvingades han i exil året efter. Efter sovjetväldets sammanbrott återvände Solzjenitsyn 1994 från exilen i Vermont i USA till hemlandet. Han bodde sedermera i Troitske-Lykovo, en liten by utanför Moskva.

Solzjenitsyn medverkade i en intervju med Sveriges Televisions Aktuellts Stig Fredrikson i juni 2008, inför sin kommande 90-årsdag. Den 3 augusti samma år avled Solzjenitsyn 89 år gammal av hjärtsvikt och hyllades vid begravningen som en nationell hjälte.

OLLE BRANDQVIST (1938-)
Olle Brandqvist är född 1938 i Borås, numera verksam i Kinnarumma, utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Han har under åren fått Statens arbetsstipendium vid två tillfällen och Dewerthska kulturstipendiet.

Brandqvist är representerad på Borås konstmuseum, i Stockholms, Södertäljes, Marks och flera kommuners samlingar, hos Statens konstråd samt i kyrkan vid Brommaplan i Stockholm. Större verk utomhus finns i Borås och i skulpturparkerna vid Galleri Astley i Uttersberg och Konsthallen Hishult.

”Natur och människor är motiv jag arbetar med i mina skulpturer. Det är framför allt sten och tenn jag använder som material. Någon gång också trä och brons.

Mina skulpturer i tenn är som små världar, utsnitt eller brottstycken av natur, som jag formar fram. Det är berg och branter, skulpterade landskap. Efterhand kom människan in och fick så småningom en allt större roll. Jag formade grupper av människor som sluter sig till varandra. De står till exempel på stenhällar och i marker i kustnära trakter.

Sten tycker jag om att arbeta i. Jag söker ofta material till mina arbeten i naturen.

Det är granit, diabas, porfyr och andra sorters sten, som jag bearbetar genom att hugga, slipa och polera. De blir då släta, mjuka, hårda och tunga. Dessa skulpturer kan man uppleva med både ögon och händer, tycker jag. Magnifika, lätt förvridna, fiktiva porträtt, som någon uttryckt det. Man kan säga, att jag i mina arbeten söker skapa unika personligheter. Jag har gjort en del större offentliga verk i sten, såsom ”Vad är då en människa” och ”Den nöjde boråsaren” i Borås. Den senare är av diabas och en meter hög. Sten av den storleken köper jag i stenbrott i gränstrakten mellan Skåne och Småland.

Skulpturen ”Den nöjde boråsaren” inbjuder till beröring.

Kontrasten mellan den tunga stenen och de mjuka formerna blir påtaglig när man vidrör den lena ytan.”