Äntligen får jag sälja fåtöljerna som jag aldrig fick sitta i som barn. De få gånger jag ändå fick det var det först efter inspektion av av baksidan av mina benkläder för att utröna huruvida det möjligen fanns utstickande nitar, alternativt om de möjligen kunde färga av sig på det naturfärgade skinnet.

Som förresten inte hade spelat någon roll eftersom jag ändå var tvungen att sitta på en liten specialstickad filt som var till för att skydda lädersitsen mot min beniga och tydligen också destruktiva bak.

Kudden som är tänkt att låta dig skönt luta huvudet mot har aldrig någonsin berörts av mina fagra lockar ty även denna skulle skyddas medelst en liten fånig duk.

Det finns en liten fläck på vänster sida i ena sitsen. Den har jag skapat men skyllde på lillebrorsan (som fick indragen veckopeng i en månad. Han hämnades en tid senare genom att smyga in Purex i min godispåse med ett enligt honom väldigt lyckat resultat till följd).

Ska bli mig ett nöje att se dem försvinna ur mitt liv. Eller inte. Trots allt, de är både stiliga att titta på och sköna att sitta i. Skicket är “sparsamt använt” sedan i slutet på 70-talet med historia i varje liten fläck. Snurrfunktionen är i paritet med ett schweiziskt urverk. Där har du de bra sakerna.

De mindre bra sakerna är att om du bor långt bort från Stockholm blir det bökigt eftersom jag helst inte skickar med transportföretag. Om inte du ordnar med det vill säga. En annan mindre bra sak är att det finns en reva i skinnet på höger sida. Men å andra sidan kan man se det som att “nu är det gjort”. Ganska bra med andra ord!