Rydberg, Gustaf (1835-1933), landskapsmålare. 90-årsdagen 13 sept 1925

Rydberg, Gustaf (1835-1933), landskapsmålare. 90-årsdagen 13 sept 1925.

Stor medalj över landskapsmålaren Gustaf Rydberg (1835-1933) till minne på hans 90-årsdag den 13 sept 1925.

Modellerad av skulptör Nils Sjögren (1894-1952) år 1925, signerad "NSn." i armavskärningen. Brons 56 mm. Vikt 76,8 gram.

GUSTAF RYDBERG (1835-1933)
Gustaf Rydberg, född 13 sept 1835 i Malmö, död 11 okt 1933, var en svensk landskapsmålare.

Gustaf Rydberg blev inackorderad elev till den danske landskapsmålaren Frederik Christian Kiærskou när han låg vid konstakademien i Köpenhamn mellan 1852 och 1855. Han fortsatte vid konstakademien i Stockholm 1857 och for som många andra svenskar till Düsseldorf 1859. Där vistades han i fem år under handledning av Hans Fredrik Gude.

Varje sommar besökte han Skåne, vars landskap var en stor influens på hans konstnärskap. Efter hemkomsten från Düsseldorf blev Rydberg agré vid konstakademin 1866, där han hade sin första utställning samma år. Han betraktades då av flera kritiker som en av Sveriges mest lovande yngre målare.

År 1868 följde han Karl XV till Norge och gjorde året därpå ytterligare en studieresa dit på kungens bekostnad. År 1871 blev han ledamot av konstakademin. År 1873 företog han en ny färd till Düsseldorf, där han vistades ungefär ett år. År 1875 besökte han Paris, Belgien och Holland. Därefter var han bofast mestadels i Stockholm, sedan i Västerås och slutligen flyttade han permanent till Skåne 1897.

I samband med Rydbergs 85-årsdag 1920 anordnade konstakademin i Stockholm en stor jubileumsutställning där inte mindre än 260 verk ställdes ut.

Rydbergs tidiga verk var romantiska i Düsseldorfskolans maner, men runt 1870 kom han att bli en av Sveriges första plein-air-målare. Rydberg målade framför allt Skånes natur. Hans små landskap har en lokal karaktär över Skånes lågland. Han valde gärna måleriska motiv med bondgårdar och gamla kvarnar, men lika ofta enkla utsikter över slätt och sjö. Detaljstudiet är mycket noggrant där hans landskap både kan ta an en ton av realism samtidigt som penselföringen är säker och landskapen har en lyrisk kvalité. Rydberg kom att stanna i detta relativt snäva motivval, och var oberörd av de nya stilistiska strömmarna av nationalromantik som rådde vid sekelskiftet 1900.

NILS SJÖGREN (1894-1952)
Nils Axel Gustav Sjögren, född 14 mars 1894 i Stockholm, död 30 juli 1952 i Saltsjöbaden, var en svensk skulptör och målare. Han var gift med Anna Sjögren (född Christensson)-

Nils Sjögren var son till restaurangägarna Axel Fritiof Sjögren och Hulda Charlotta Katarina Johansson och växte upp i Stockholm. Som gymnasist var han kvällselev på Wilhelmsons målarskola i Stockholm. Efter faderns önskemål studerade han konsthistoria, klassisk fornkunskap och franska på Uppsala universitet innan han fortsatte sin konstnärsutbildning på heltid. Han studerade skulptur för Antoine Bourdelle i Paris på Académie de la Grande Chaumière under två månader. Han bodde i Paris till 1922 med Anna Sjögren, som han gift sig med 1919, och företog studieresor till andra europeiska städer. I Frankrike föddes sonen Bengt 1920.

Åter i Sverige var han lärling till Christian Eriksson, av vilken han lärde sig bildhuggarhantverket och lärde sig uppskatta naturstudier. Han fick sitt genombrott 1923 som skulptör med två jaktgrupper med Diana med sin båge respektive Herkules i strid med en av Dianas hjortar, vilka presenterades på det årets jubileumsutställning i Göteborg 1923.

Under 1920-talet och början av 1930-talet gjorde han ett antal reliefer med klassiska, mytologiska motiv, bland andra Ikaros över portalen till Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Med början med Vasabrunnen på Larmtorget i Kalmar gjorde Nils Sjögren en serie magnifika brunnar i flera svenska städer, bland andra Skara, Borås, Enköping och Malmö. Han blev så bekant för sina brunnar att han bland konstnärskollegor gick under smeknamnet Brunte, myntat av den nära vännen Isaac Grünewald. Hans brunnar skildrar ett antal scener och motiv.

Han var 1926-1941 lärare i skulptur på Konstakademien i Stockholm, till en början till 1931 som vikarie för Carl Milles, och senare professor 1931-41.

Med sin familj bodde han och arbetade från 1938 och till sin död 1952 i Villa Matadi i Neglinge i det då konstnärstäta Saltsjöbaden.