Alpha Tango
Detta är något så ovanligt som en personlig skildring, en bona fide soldatmemoar, från en av de tidiga Bosnienbataljonerna. Du vet, på den tiden då vi som land ännu inte riktigt smält faktumet att vi skickat ner våra soldater till en krigszon under förespeglingen att de skulle vara fredsbevarande. Igen. Man kan ju tycka att någon borde minnas Kongo, men nej.

Fyra veckors missionsutbildning tyckte man räckte på den tiden, sedan var det bara raka vägen ner till grisigheten på Balkan. Författaren, Jimmy Julthin Alftberg, har skrivit en light-version av Krigets färger. Men en light-version av den boken är ändå rätt förbannat mörk.

Att jämföra min mission i Afghanistan med Jimmys i Bosnien gör sig inte jättelätt: han var på skyttet, jag var på en enabler (psyops). På min mission visste man vad det här med mission innebar. Man gjorde uppföljningar, hade ordentliga utbildningar och återsamlingar för att ta hand om stressrelaterade händelser så att det inte utvecklade sig till PTSD. I den här boken får man läsa om tiden där Försvarsmakten i mångt och mycket trollade med knäna.

Så jag är ju jag och uppskattar nästan mest skildringar av militärbyråkrati, missionsutbildning, leavestress, mm. Med det sagt: det här är the real deal. Verkligheten för de som är på mission