Barndomsvännen - Studio RacHell Post
Slutar 12 nov 20:11
Ledande bud
∙
1 730 kr
1 819 kr med köparskydd.
Fraktpris inom Sverige
78 kr DB Schenker
Samfrakt
14 dagarAlla betalningar granskas av Tradera för din säkerhet.
Direktbetalning | Delbetalning | Faktura
Köparskyddet gäller alla betalsätt
1/0
Beskrivning
Den där dockan, eller mjukisdjuret, man hade när man var liten.
Det var ens bästa vän, en följeslagare i en värld som ofta kändes för stor.
Man pratade med den, skyddade den, gav den ett namn och ett liv. Den gav tröst och värme tillbaka när man behövde det.
Fast man fick höra att den bara var en död sak så kände man i hjärtat att den visst var levande och man skulle aldrig låta den dö. För det var ens bästa vän.
Sen växte man upp. Ens hjärta dog som på så många andra som ”växer upp” och det fanns ingen plats för att visa omtanke eller någon form av kärlek till den längre.
Man kunde inte längre se livet i det livlösa.
Dockan blev bara tyg, trådar och stoppning.
Kärleken byttes mot logik och man lade bort den. I en låda. Eller i soporna.
För så gör man med saker man inte längre känner något för.
Men tänk om det är så att det är kärleken vi ger till något som gör det levande. Inte på det sättet att det har pumpande blod i ådrorna, egna tankar eller förmågan att gå, utan att det bor och lever i oss själva.
Och när vi stöter bort det dödar vi inte bara vår vän utan också en del av oss själva. Vi blir mindre levande, mer zombie, lite mer som skuggor.
Det är som om en mörk varelse sakta drar loss en bit av vårt liv och drar ner den i underjorden, medan vår vän – fylld av skräck och sorg – försvinner ner i mörkret…
---
Unikt verk skapad av Studio RacHell Post. Inkluderar äkthetsintyg.
25 x 36 cm.
2,1 kilo.
Eventuella uppväckta barndomstrauma eller plågsamma uppvaknanden om döda hjärtan ansvarar inte Studio RacHell Post för.
Följ gärna kontot för att se fler skapelser i framtiden.
Det var ens bästa vän, en följeslagare i en värld som ofta kändes för stor.
Man pratade med den, skyddade den, gav den ett namn och ett liv. Den gav tröst och värme tillbaka när man behövde det.
Fast man fick höra att den bara var en död sak så kände man i hjärtat att den visst var levande och man skulle aldrig låta den dö. För det var ens bästa vän.
Sen växte man upp. Ens hjärta dog som på så många andra som ”växer upp” och det fanns ingen plats för att visa omtanke eller någon form av kärlek till den längre.
Man kunde inte längre se livet i det livlösa.
Dockan blev bara tyg, trådar och stoppning.
Kärleken byttes mot logik och man lade bort den. I en låda. Eller i soporna.
För så gör man med saker man inte längre känner något för.
Men tänk om det är så att det är kärleken vi ger till något som gör det levande. Inte på det sättet att det har pumpande blod i ådrorna, egna tankar eller förmågan att gå, utan att det bor och lever i oss själva.
Och när vi stöter bort det dödar vi inte bara vår vän utan också en del av oss själva. Vi blir mindre levande, mer zombie, lite mer som skuggor.
Det är som om en mörk varelse sakta drar loss en bit av vårt liv och drar ner den i underjorden, medan vår vän – fylld av skräck och sorg – försvinner ner i mörkret…
---
Unikt verk skapad av Studio RacHell Post. Inkluderar äkthetsintyg.
25 x 36 cm.
2,1 kilo.
Eventuella uppväckta barndomstrauma eller plågsamma uppvaknanden om döda hjärtan ansvarar inte Studio RacHell Post för.
Följ gärna kontot för att se fler skapelser i framtiden.