I Putins folk avslöjas hemligheten bakom Vladimir Putins popularitet. Nu blir journalisten och författaren Kalle Kniivilä årets Kanava-pristagare.

“Putins folk är årets viktigaste fackbok. Den visar på ett avslöjande men sansat sätt vad den ryska presidenten Vladimir Putins popularitet grundar sig i”, argumenterar Ville Perna, Kanava-prisjuryns ordförande, för sitt beslut. Prissumman är 10 000 euro.

Bokens grund är intervjuer med vanliga ryssar som öppnar en vy till varför Putin kan agera som han gör och varför åtgärder som ur västlig synpunkt verkar irrationella ser helt annorlunda ut för ryska ögon.

Kniiviläs verk vidgar kunskapen om den för Finland extremt viktiga östliga grannen. Den berättar om Rysslands historia, kultur samhälle och politik, men framför allt berättar den om ryskt modernt tänkande på olika håll i det stora grannlandet.

“Dessutom är boken skriven med en erfaren Rysslandsjournalists prövade reportagepenna, så att stämningar och smaker rakt av frigör sig från pappret och når läsarens näsa”, summerar Pernaa bokens förtjänster.

“Det har skrivits massvis med böcker om Ryssland och Putin, men alla de utgår från politikens överbyggnad. Jag ville lyfta fram de vanliga ryssarnas perspektiv”, berättar Kalle Kniivilä om idén bakom boken.

“Ryssarna betraktas oftast utifrån, men de ska inte mystifieras. Jag ville ge dem möjlighet att tala själva”, summerar Kniivilä.

Åren kring 1989 var händelserika och innebar ett uppsving för intresset för regionen, framförallt bland akademiker, politiker och journalister. Det uppstod något som liknade en eufori i samhället. På två år fördubblades antalet studenter. De politiska partierna i riksdagen bestämde att det skulle ges extra pengar till Institutionen för öststatsforskning vid Uppsala universitet. Som en följd av murens fall ändrades Institutionen för öststatsforskning namn 1991 till Institutionen för östeuropastudier.

1993–1994 var Gerner lektor på institutionen. Då två professurer i östeuropaforskning upprättades 1994, gick de till Kristian Gerner och Anders Fogelklou.

Mycket har emellertid hänt i det som kallas Öst- och Centraleuropa sedan 1989. Många av länderna har splittrats upp i flera stater och utvecklats åt olika håll. Tillsammans med Stefan Hedlund och Niklas Sundström gav Gerner 1995 ut boken Hjärnridån – det europeiska projektet och det gåtfulla Ryssland (Fischer & Co). I den argumenterar de för att det öster om den nedmonterade järnridån finns en hjärnridå, bortom vilken transitionen från bland annat planekonomi till marknadsekonomi svårligen låter sig genomföras med gott resultat. Boken är en skarp vidräkning med vissa forskare, politiker och idéer. Sju år efter bokens utgivning kan det vara på sin plats att utvärdera utvecklingen efter 1995; exempelvis har Ryssland under Putin fått en viss styrsel och landets ekonomi har förbättrats. Finns det anledning att omvärdera metaforen hjärnridån? Kommer det en hjärnridå 2?