Lavemang. Scen från 1600-talet.

Denna medalj (osäker användning) visar en typisk lavemangsscen från 1600-talet, då en stor "spruta" användes som "medicinskt instrument". Ensidig. Brons 29 mm. Vikt 8,3 gram. Mycket sällsynt!

Att utföra lavemang förr i tiden kunde vara en invecklad procedur, som bild 4 från 1500-talet visar. Vissa perioder användes det som "botemedel" mot en mängd olika sjukdomar.

Bild 5 visar kung Karl XI i sin dödsbädd efter att den tidens medicinska expertis försökt bota konungens magsmärtor (som ledde till döden) med bl.a lavemang. Läs om konungens smärtsamma liv, sista tid i livet och de avslutande timmarna på sin dödsbädd, se nedan.

KARL XI (1655-1697) - Ett smärtsamt liv avslutas, 5 april 1697
Slaget vid Landskrona mot danskarna 1677 hade varit intensivt under en av sommarens varmaste dagar, rent av den varmaste i mannaminne. Den tryckande hettan skulle snart göra det blodiga fältet än mer fruktansvärt när likrötan satte in. Den svenska armén under Karl XI rörde sig snabbt från fältet när danskarna drog sig tillbaka. Fem kilometer bort ställde de åter upp i slagordning i den händelse danskarna under Kristian V ville göra ett nytt försök. Men något mer försök blev det inte och svenskarna kunde efter 20 timmar i strid och rörelse avbryta och slå läger vid Rönneberga högar.

Kungen själv drog sig tillbaka till sina kvarter efter att en kraftig magknip förstört hans aptit. Magsmärtan kunde blossa upp och försvinna lika snabbt. Hans livmedikusar lindrade besvären med lavemang och åderlåtning men de försvann aldrig. Istället förvärrades de. Vintern 1696 tröttnade kungen på besvären och befallde läkarna att infinna sig varje dag för att fastställa vad problemet var. Lavemang bet inte, inte heller avföringsmedel eller åderlåtningar. Kungen var bara 41 år gammal men vankade fram som en åldring på grund av smärtorna. Inte ens att lägga en portvinsindränkt brödbit, beströdd med pulvriserad nejlika, i hans navel bet på den mystiska sjukdomen. Något var allvarligt fel på kungen.

Smärtanfallen blev kraftigare och uppkastningarna allt vanligare. Läkarna granskade alla kroppsvätskor noggrant men kunde inte hitta något fel. I mars 1697 flyttade kungen tillbaka till Stockholm men drabbades av ett så kraftigt smärtanfall att han blev sängliggande. En kirurg tillkallades och upptäckte en kraftig knöl strax höger om naveln – en knöl stor som en handflata.

Livmedikus Urban Hjärne hade varit med kungen under lång tid och nu tillkallade han Collegium Medicum – alla dåtidens främsta läkare i Sverige – för konsultation. Flera av läkarna ansåg att "skarp vätska" sökt sig till buken och orsakat kolik samt "förstoppelser". Någon menade att den knöl som påträffats var en inre varbildning. Mycket pekade på detta då kungen den 13 mars fick ett lavemang och en stor mängd var avgick. Smärtorna avtog genast och i en vecka mattades smärtanfallen. Kungen började känna hopp och frågade läkarna om de lyckats bota sjukdomen.
Läkarna tvekade och vågade inte ge något definitivt svar till kungen. Smärtorna kom också snart tillbaka tillsammans med en konstant feber.

På kvällen den 1 april tillkallades den kungliga familjen. I smärtor tog kungen farväl av dem allihopa. Han visste nu att hans jordeliv strax skulle vara över. Det är också nu det sägs att han skarpt påtalade till sin son att han aldrig skulle starta några krig. Dagarna efter undertecknade han sina sista regeringshandlingar och den 5 april gavs den sista ordern – när han dog skulle läkarna obducera hans kropp.

Klockan två på eftermiddagen den 5 april 1697 samlades riksråden i kungens rum i Stockholm. En skärm hade ställts upp och skymde kungens säng från dem. Hovpredikant Wallin satt jämte kungen och höll sin hand under kungens huvud medan han läste upp bibeltexter. Livmedikusarna satt trötta och sorgsna över att ha misslyckats och vakade över kungen under dennes sista tid. I ett sista desperat försök att hjälpa kungen hade de låtit fånga ett par av slottets duvor, skurit upp dem och lagt på kungens bröst. Förgäves. Efter timmar av svår värk och dödsångest avled Karl XI vid tiotiden i hovpredikantens armar.

Dagen efter genomfördes obduktionen. Tre kannor med gul vätska och varigt innehåll hämtades upp ur kungens bukhåla. De noterade att bukhinnan var genomvuxen av "1000:e små körtelaktiga wäxter, wattublåsor och fet-klimpar, stora wid pass som små haselnöter och stora ärter". Levern var också genomvuxen av ett hundratal "onaturliga wäxter". Även tjocktarmen var förstörd av sjukdomen och det fastslogs att "hela werldens, genom sin wisdom och konst, dessa svårigheter omöjeligen kunnat bota och hielpa".

Cirka 150 år senare, 1847, yttrade sig Karolinska institutets professor i anatomi, Anders Retzius, om Karl XI:s obduktion. Dödsorsaken löd: märgkräfta i bukhinnan och levern med sönderfallshärdar.

Med dagens kunskap är det sannolikt att kungen dog av bukspottskörtelcancer med metastaser i bukhinna, lever och tarmar.

------------------------
Fraktalternativ: Postnord frimärkt, alternativt Schenker spårbart/försäkrat. Samfraktar alltid.