Gustav V (1907-1950) & Victoria. Bondetåget 1914.

Minnesmedalj över Bondetåget 6 februari 1914.

Framtagen på initiativ av konung Gustav V. Formgiven av Adolf Lindberg 1914, signerad. Koppar 27 mm. Vikt 8,0 gram.

Åtsida: Gustav V:s och drottning Victorias halsbilder samt omskriften "KONUNG GUSTAV V DROTTNING VICTORIA". Under porträtten gravörinitialerna "A.L.".

Frånsida: "MINNE AF", "BONDETÅGET", "1.9.1.4". Som omskrift "MED FOLKET FÖR FOSTERLANDET".

Veckan efter Bondetåget meddelade konung Gustav V att han beslutat att en särskild medalj skulle präglas till minnet av Bondetåget.

GUSTAV V (1907-1950)
Gustaf V (fullständigt namn Oscar Gustaf Adolf), född 16 juni 1858 på Drottningholms slott i Lovö socken i Stockholms län, död 29 oktober 1950 på Drottningholms slott, var kung av Sverige från 1907, som den femte regenten av huset Bernadotte. Han var son till Oscar II och drottning Sofia, sonsons son till Karl XIV Johan samt farfars far till Sveriges nuvarande kung Carl XVI Gustaf.

Med en regeringstid på nästan 43 år[1] är Gustaf V, näst efter Carl XVI Gustaf och Magnus Eriksson, den tredje längst regerande monarken i Sveriges historia och landets äldste regent någonsin. Gustaf V var Sveriges regent under de båda världskrigen, i vilka han gjorde smärre diplomatiska insatser. Han var också den förste svenske kung som avstod från kröning, vilket varit tradition i Sverige sedan 1210.
Bland Gustaf V:s personliga intressen fanns musik, konsthantverk samt idrott och som tennisspelare var han känd under pseudonymen Mr. G.

BONDETÅGET 1914
Bondetåget var en demonstration som genomfördes den 6 februari 1914 i Stockholm av över 30 000 bönder, som uppvaktade kung Gustaf V.

Manifestationen var uttryck för en konservativ kritik av Karl Staaffs liberala regerings försvarspolitik. De konservativa var missnöjda över att byggandet av örlogsfartyg hade ställts in och fruktade att försvarsfrågan inte skulle lösas tillräckligt snabbt. Man ansåg att den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling och lämnat den militära sakkunskapen åt sidan.

Kungen anslöt sig till demonstranternas krav i det så kallade borggårdstalet vilket ledde till en konstitutionell kris, den så kallade borggårdskrisen. Tåget samlade deltagare från hela Sverige och leddes av grosshandlaren Jard Emil Frykberg och lantbrukaren Uno V. Nyberg.

Bakgrund
Efter andrakammarvalet 1911 fick Sverige en liberal vänsterregering med Karl Staaff som statsminister. Under denna tid präglades Sverige av politiska motsättningar mellan konservativa, som ville se en militär upprustning på grund av de växande spänningarna i omvärlden, och vänstern, som motsatte sig ökade försvarsutgifter. Staafs inställning i försvarsfrågan var att det gällde att gå försiktigt fram under "avlyssnande av folkmeningen" för att få en så stor del av nationen som möjligt med sig. Baserat på denna övertygelse stoppade regeringen bl.a att bygga den redan beslutade pansarbåten Sverige och annullerade alla kontrakt om beställningar.

Samtidigt fortsatte regeringens omfattande försvarsutredning under växande otålighet från de som såg stormakternas upprustning som en anledning för Sverige att snabbt styra upp sitt försvar. Oron ökade när det ena efter det andra avslöjandet kom om rysk spionverksamhet och mystiska stölder av hemlig militär information. Rykten florerade och spänningen nådde en sådan nivå att hela den liberala regeringen utpekades som försvarsfiender och i det närmaste som landsförrädare.

Det efterlängtade uttalandet från regeringen angående försvarsfrågan kom till slut den 21 december 1913 vid ett möte i Karlskrona, där statsministern höll tal. Han informerade om att världsfreden hängde på en skör tråd. Under sådana omständigheter kunde regeringen inte, som vänsterpartierna hoppats, föreslå minskade försvarsutgifter, utan reformerna måste gå i motsatt riktning. Staaff skissade grovt riktlinjerna för de nödvändiga ökningarna av försvarsutgifterna, vilka skulle finansieras genom en värnskatt för de rika och mer välbeställda. Men det som saknades i programmet var frågan om utbildningen av huvudstyrkan, infanteriet, som man ville förhala till efter valet 1914.

Meddelandet att denna viktiga punkt i försvarsfrågan skulle fördröjas ytterligare i så farliga tider väckte oro i landet. Då uppstod idén att genomföra en dittills oöverträffad opinionsyttring (Bondetåget).

Man startade även en frivillig insamling, och Svenska Pansarbåtsföreningen kunde samla in över 16 miljoner kronor, mer än vad som krävdes för att bygga den första pansarbåten.

Bondetåget
På initiativ av hemmansägaren Uno Nyberg i Långtora gård beslutade ett antal Upplandsbönder i december 1913 att genomföra demonstrationen. Bondetåget organiserades av en kommitté i Uppsala under ledning av grosshandlaren J. E. Frykberg. I de olika landskapen arbetade tillsatta beredningsgrupper för utförandet, och i Stockholm sörjde en mottagningskommitté för inkvartering i kaserner, skolor och liknande ställen, men framför allt i hem.

Den 6 februari var över 30 000 personer samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, under standar och fanor, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl armé som flotta, och att de önskade att försvarsfrågan kunde lösas i sin helhet samma år (1914).

I sitt ryktbara tal ("borggårdstalet") framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan och för de givna vittnesmålen om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.

Talet följdes av hurrarop för kungen och sångerna "Du gamla, du fria" och "Vår Gud är oss