Leloir, Luis (1906-1987), biokemist, läkare. Nobelpriset i Kemi 1970.

Medalj hedrande Luis Leloir (1906-1987) för hans vetenskapliga gärningar inom biokemin, resulterande i Nobelpriset i Ekonomi 1970.

Graverad 1970 av skulptör Olle Brandqvist (1938-), signerad. Brons 45 mm. Weight 45,0 gram. Mycket bra skick!

LUIS LELOIR (1906-1987)
Luis Federico Leloir, född 6 september 1906 i Paris, Frankrike, död 2 december 1987 i Buenos Aires, Argentina, var en argentinsk läkare och biokemist, som var professor i Buenos Aires. I sin forskning gjorde han upptäckter av sockernukleotider och deras roll vid kolhydratomsättningen. För detta tilldelades han 1970 Nobelpriset i kemi.

Hans forskning om sockernukleotider, kolhydratmetabolism och renal hypertoni fick internationell uppmärksamhet och ledde till betydande framsteg när det gäller att förstå, diagnostisera och behandla den medfödda sjukdomen galaktosemi.

OLLE BRANDQVIST (1938-)
Olle Brandqvist är född 1938 i Borås, numera verksam i Kinnarumma, utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Han har under åren fått Statens arbetsstipendium vid två tillfällen och Dewerthska kulturstipendiet.

Brandqvist är representerad på Borås konstmuseum, i Stockholms, Södertäljes, Marks och flera kommuners samlingar, hos Statens konstråd samt i kyrkan vid Brommaplan i Stockholm. Större verk utomhus finns i Borås och i skulpturparkerna vid Galleri Astley i Uttersberg och Konsthallen Hishult.

”Natur och människor är motiv jag arbetar med i mina skulpturer. Det är framför allt sten och tenn jag använder som material. Någon gång också trä och brons.

Mina skulpturer i tenn är som små världar, utsnitt eller brottstycken av natur, som jag formar fram. Det är berg och branter, skulpterade landskap. Efterhand kom människan in och fick så småningom en allt större roll. Jag formade grupper av människor som sluter sig till varandra. De står till exempel på stenhällar och i marker i kustnära trakter.

Sten tycker jag om att arbeta i. Jag söker ofta material till mina arbeten i naturen.

Det är granit, diabas, porfyr och andra sorters sten, som jag bearbetar genom att hugga, slipa och polera. De blir då släta, mjuka, hårda och tunga. Dessa skulpturer kan man uppleva med både ögon och händer, tycker jag. Magnifika, lätt förvridna, fiktiva porträtt, som någon uttryckt det. Man kan säga, att jag i mina arbeten söker skapa unika personligheter. Jag har gjort en del större offentliga verk i sten, såsom ”Vad är då en människa” och ”Den nöjde boråsaren” i Borås. Den senare är av diabas och en meter hög. Sten av den storleken köper jag i stenbrott i gränstrakten mellan Skåne och Småland.

Skulpturen ”Den nöjde boråsaren” inbjuder till beröring.

Kontrasten mellan den tunga stenen och de mjuka formerna blir påtaglig när man vidrör den lena ytan.”