25 ÖRE, 1907

Svenska mynt har präglats sedan Olof Skötkonungs tid, för första gången cirka år 995–1000, och fram till nutid.
I Sverige finns för närvarande fyra olika mynt som betalningsmedel, värda en krona, två kronor, fem kronor och tio kronor.
De första mynten under Olof Skötkonung cirka år 995–1000 torde snarast ha vägts än räknats. Efter 1030 upphörde myntningen och återinfördes först under slutet av 1100-talet. Det handlade då om penningar och örtugar i ett system där marken var den högsta enheten. I praktiken fungerade mynten främst som värdeenheter utifrån sin silvervikt, och parallellt användes svenska och utländska mynt, speciellt under den period av närmare hundra år då inga svenska mynt präglades. Svealand, Götaland och Gotland hade olika penningsystem.
1534 infördes dalern av kung Gustav Vasa, vilket senare ändrades till riksdaler. Under 1600-talet började man prägla karoliner. Genom myntrealisationen 1776 slutade man räkna i mark och karoliner och riksdalern blev huvudmynt som delades upp i 48 skillingar.
1873 skapades den svenska kronan som mynt när Danmark och Sverige beslutade sig för att ersätta sina gamla valutor med en gemensam valuta som därmed ersatte riksdalern (Skandinaviska myntunionen).

25 öre 1855–1984 Silvermynt: 75 %: 1855–1859, 1862, 1864–1867, 1871; 60 %: 1874–1878, 1880–1881, 1883, 1885, 1889–1890, 1896–1899, 1902, 1904–1905, 1907, 1910, 1912, 1914, 1916–1919, 1927–1934, 1936–1941; 40 %: 1943–1950, 1952–1961.
Nickelmynt: 1921, 1940–1941, 1946–1947, 1962–1973, 1976–1984.