Håkan Westergren

Från autografblock

Håkan Karl Leonard Westergren, född 29 april 1899 i Solna, död 15 oktober 1981 i Högalids församling i Stockholm[1], var en svensk skådespelare. Han spelade ofta roller i lättare komedier, ofta som charmör.

Han filmdebuterade 1927 i Hans engelska fru och medverkade i sammanlagt ett 80-tal svenska filmer. Sin första huvudroll hade han 1929 i Säg det i toner, där han spelade en komponerande spårvagnskonduktör.[3]

Under 1930-talet bestod hans filmroller oftast av glada unga män som i slutet av filmerna fick sin tjej. Privat var han en fotbollsfantast, vilket även hände att han var på filmduken, som i För hennes skull 1930 och Hans livs match 1932. För sin roll som rik odåga i Han, hon och pengarna 1936 hyllades han. År 1945 spelade han familjefar i Tre söner gick till flyget och 1951 spelade han cykelfabrikör i Biffen och Bananen. Han medverkade i Ingmar Bergmans Kvinnors väntan 1952 och var även med i fyra Åsa-Nisse-filmer. Året innan han avled gjorde han sin sista filmroll i Barna från Blåsjöfjället.[3]

Rollerna som charmör var vanliga även inom hans teaterkarriär, men han hade även allvarliga roller. På Oscarsteatern där han var engagerad 1927–1931 spelade han exempelvis Felix Meng i Hjalmar Bergmans Patrasket (1928) och den oskuldsfulle löjtnanten Raleigh i R.C. Sherriffs Männen vid fronten (1929). I Jan de Hartogs Himmelssängen spelade han 1953 mot hustrun Inga Tidblad. Sitt sista scenengagemang hade han vid Dramatiska teatern från 1956.[3]

Han var från 1931 gift med skådespelerskan Inga Tidblad (1901–1975)[1], som året innan hade blivit änka från skådespelaren Ragnar Billberg. Tillsammans med Inga Tidblad fick han barnen Meg Westergren 1932 och Claes-Håkan Westergren 1935, som båda blev skådespelare.