Van Morrison - Astral Weeks CD som ny

CD-skiva med Van Morrison - Astral Weeks.
När jag hörde Astral Weeks var det en uppenbarelse. De enda paralleller jag kunde dra textmässigt med dessa låtar var med Dylans och Lennon/McCartneys. Det finns en surrealistisk medvetandeström som påminner mig om Mr. Tambourine Man och I Am the Walrus tillsammans med den starka känslan av reminiscens och plats som kommer från Strawberry Fields Forever och Penny Lane. Musikaliskt påminner den mig bitvis om Tim Hardin, som också blandade folkmusik med soul och jazz. Låten Ballerina påminner mig dock starkt om Drifters och den typ av rock and roll-operor som Lieber och Stoller eller Phil Spector brukade skapa.
Morrison var där ute, på sitt eget plan. Man kan höra honom på titelspåret spela rytmiskt på gitarren till sin egen musa och sjunga själfullt medan de andra musikerna följer honom. På andra spår påminner han mig om John Lee Hooker genom att han spelar en bluesliknande rytm och lead som är idiosynkratisk men ändå helt autentisk. Han befann sig i sin egen vokala isoleringsbås och gav bandet ingen annan riktning än att spela det de kände, enligt trummisen Connie Kay (från Modern Jazz Quartet). Några av musikerna, som gitarristen Jay Berliner (som tidigare hade arbetat med Charles Mingus och senare spelade på mitt favoritalbum av George Benson), uppskattade denna frihet medan andra, som basisten Richard Davis, avskräcktes av "inga förberedelser, inga möten" och kände att Morrison var "avlägsen". Ändå var det Davis, som tidigare hade arbetat med Eric Dolphy, som var ankare och ledde sessionerna – lyssna bara på hans drivande bas på The Way Young Lovers Do, eller egentligen på vilket spår som helst. Resultatet var gudomligt. Inspelat som ett tidigt Beatles-album på ungefär två kvällssessioner kunde man inte begära något mer.

Astral Weeks,
Beside You,
Sweet Thing,
Cyprus Avenue,
The Way Young Lovers Do,
Madame George,
Ballerina
Slim Slow Slider.