Men även jag irrar i sär mig på robotgenrer när jag kryssar mellan deras rader. Duh duh duh duh duh duh duh duduh. Genre. Robotgenre. Genre. Robotgenre. Blir stum. Blir dum i hyacinten. Men väl lurad eller hög, fritt utan motstånd, maler den bara ner mig. Precis som alla andra idealgestalter. Upprepning efter upprepning. Till slut står jag där och försöker se frän ut i en ny genrerock (jag misslyckas, men jag ler åtminstone stumt).
Det är en skön konst att göra dumt smart. Att strippa allt så hårt från byggstenar att det knappt finns något kvar och ändå relevant. Eller rättare sagt, skita i om det är relevant eller ej. För att det blir bättre då. Ett steg till. Framåt. Trots att det är bakåt. Ge upp för att kunna nå upp. "Lux Aeterna" är just en humoristisk robot.
Det är märkligt vad den till synes enkla ytan som skapats öppnar för torkningar. Fredrik Belfrage torkar den som en hylla för champangeförfriskningar (och gillar det), Jan Björklund torkar kopplingar till sin ännu bonnigare ungdom och ännu fler hittar anledningar till att torka den för att skänkla sina käringknutar. Själv hör jag en diva som utgår från det omärkliga, som inte låter något övermärkligt torka mänskligheten där det behövs: utan bara utgår.
Det enda jag vet säkert är att något har utsmyckats när jag vaknar med tungt huvud på söndagsmorgonen och allt mina tankar vill göra är att studsa i takt till en vocoder-röst som sjunger "We shall over come" och bara känns helt OK.
Författare: Tistedt, Martid
Förlag: Vertigo
Bandtyp: Häftad
Antal sidor: 140
Utgivningsår: 2006
ISBN: 9185000345
