Johannes Sigfrid Edström (1870–1964)
Silvermedalj av Svante Nilsson 1939, 48.27g, 46mm, kvalitet 1+/01

Åtsida
Edstöms vänstervända bröstbild, i axelavskärningen konstnärens namn: "SVANTE NILSSON". I omskriften: "SIGFRID EDSTRÖM"

Frånsida
Text: "ORDFÖRANDE I SVERIGES VERKSTADS-FÖRENING 1916 [rosett med VF] 1939". Nederst silversämplar (RW), St. Erik, kattfot, S och årtalsstämpel N8=1939.

Johannes Sigfrid Edström (1870–1964) var ingenjören som blev industriledare av högsta rang – och samtidigt en av 1900-talets mest inflytelserika idrottspolitiker.
Han föddes på Orust men växte upp i Göteborg, där fadern – sjökapten – köpte hus i Majorna. Efter läroverk i stadsdelen började Edström redan sexton år gammal på Chalmers tekniska läroanstalt och tog examen som elektroingenjör 1891. Ett stipendium förde honom vidare till ETH i Zürich. När studierna var klara 1893 reste han till USA, arbetade först på Westinghouse i Pittsburgh och därefter på General Electric i Schenectady. Under en atlantresa träffade han Ruth Randall från Chicago, som han gifte sig med 1899. Innan dess hade han fått uppdraget att elektrifiera Zürichs spårvägar (1897–1900) – en erfarenhet som blev språngbräda för hela hans karriär.

År 1900 återvände Edström till Sverige som direktör för Göteborgs spårvägar. Tre år senare värvades han för att bygga upp Asea i Västerås. Där blev han verkställande direktör 1903–1933 och sedan styrelseordförande 1934–1949. Parallellt satt han i stadsfullmäktige i Västerås (1904–1922) och tog initiativ till flera branschorganisationer: Sveriges Industriförbund (1910), Sveriges elektroindustriförening (1918; ordförande 1918–1944) och Internationella Handelskammaren (ordförande 1939–1945). Som ordförande i Verkstadsföreningen 1916–1939 var han en central förhandlare i arbetsmarknadsfrågorna och ledde även Svenska Arbetsgivareföreningen 1931–1942. Han var en av undertecknarna av Saltsjöbadsavtalet 1938, det långvariga huvudavtalet om arbetsfred. Edström invaldes i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien 1925 och grundade 1937 Luftskyddsförbundet (nuvarande Civilförsvarsförbundet), vars förste förbundsordförande han var till 1945 – alltså genom hela krigsåren.

Idrotten följde honom från ungdomen, då han tävlade i löpning och rodd. 1903 var han med och startade Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund (dagens Riksidrottsförbundet). Inför Stockholm-OS 1912 satt han i organisationskommittén, och i samband med spelen drev han igenom bildandet av IAAF, den internationella friidrottsorganisationen, med 17 medlemsförbund. Han blev dess förste ordförande 1913 och stannade till 1946. Efter OS i Antwerpen 1920 valdes han in i Internationella olympiska kommittén, blev vice ordförande 1931 och efter kriget, 1946, IOK:s ordförande. Han försvarade OS-idéns neutralitet även när spelen i Berlin 1936 väckte hård kritik, och ledde rörelsen genom efterkrigstidens omstart fram till sin avgång vid Helsingfors-OS 1952.

Edström reste mycket. Hösten 1917 tog han sig genom Finland till Petrograd för att ordna Aseas affärer – mitt under oktoberrevolutionen – och kom helskinnad hem. 1929–1930 gjorde han tillsammans med hustrun en jordenruntresa via USA och Japan till Indien och Egypten, där han knöt kontakter som stärkte både Asea och hans olympiska uppdrag.

Familjelivet var förankrat i Västerås, där Villa Asea byggdes åt familjen. Barnen hette Miriam, Björn, Janesie och Leonore. Efter Ruths bortgång levde Edström som änkling sina sista två decennier. Han avled i Stockholm 1964, 93 år gammal, och vilar på Hovdestalunds kyrkogård i Västerås – ihågkommen som mannen som elektrifierade svensk industri och gav den moderna idrottens institutioner fast struktur.