Torparna (Ivan Svanström)

Torparna är en dokumentär skildring av torparnas levnadsförhållanden i helg och söcken: Hur det dagliga livet tedde sig för en torparfamilj, vilka krav som ställdes på dem och vilka rättigheter de hade.

Ivan Svanström, ordförande i Samfundet för hembygdsvård och själv torparson, bygger främst sin skildring på hågkomst er från sin barndomstrakt, Lofta socken i Kalmar län, där fadern var torpare. Som ordförande i riksdagens lagutskott, som bl a behandlar arrendelagfrågor, har författaren lätt haft tillgång till Torpkommissionens betänkande. I detta framställs torparklassens förhållanden under 1800-talet och den oro som stora grupper kände i början av vårt sekel inför den markanta nedgången av antalet torp och torpare. Men det var först med 1943 års arrendelagstiftning som torparinstitutionen upphörde. Dessförinnan reglerades torparnas skyldigheter gentemot herrgården genom tryckta kontrakt där olika slag av dagsverksskyldigheter skrevs in, som mäng den av naturaprodukter, priset för överdagsverken. Dagsverksskyldigheten innebar för torparen ett sätt att i natura betala arrende till herrgården för att han fick bruka jorden och bo på torpet.

Torparna utgjorde en väl avgränsad grupp mellan arrendatorerna och backstugusittarna, men det är inte enbart om torparnas rättsliga status som boken handlar. Författaren vill gärna finna människan, torparen, torparmor och barnen, låta oss ana vad de tänkte och kände, hur de fröjdades vid medgång och god skörd och hur de gruvade sig för olyckor. Ivan Svanström beskriver även hur marken odlades, vilken teknik och vilka redskap som användes, oxarna, byggnaderna på torpet, vällingklockan. I sin beskrivning når han fram till våra dagars sommartorpare och deras svårigheter att pietetsfullt bevara en värdefull torparmiljö. Han manar även hembygdsrörelsen att göra torpinventeringar för att därmed dokumentera "de små grå husens" historia.

Illustrerad med EWK-teckningar och ett unikt fotomaterial.

Boken har gått sig en stöd i ena hörnet. Se bild.