Karl XII - 4 Mark 1700 - Året för den stora segern i slaget vid Narva den 20 november
Kvalitet 1/1+, rengjord, 20.77g, SMB 22

Snöstormens seger – Narva 1700
En råkall novemberdag 1700 skriver sig den svenska krigsmakten in i Europas krigshistoria. Slaget vid Narva, i nordöstra Estland, blev den unge Karl XII:s eldprov – och en av stormaktstidens mest lysande triumfer. I bakgrunden ligger det nyss utbrutna stora nordiska kriget. En koalition av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland har sett sin chans när den artonårige kungen bestiger tronen. Danmark knockas först ur kriget efter den vågade landstigningen på Själland. Därmed kan Karl vända blicken mot öst – mot Narva, där en rysk armé på omkring 37 000 man sedan september belägrar staden.

Narva är nyckeln till Ingermanland. Garnisonen under överste Henning Rudolf Horn håller stånd bakom murar och bastioner, medan tsarens trupper gräver sig allt närmare och slår upp två väldiga linjer: en inre för att stå emot utfall och en yttre, sju kilometer lång, med vallgrav, redutter och spanska ryttare. Ryssarna har mängder av pjäser, men ojämn kaliber och bristfällig ammunition gör att bombardemanget inte bryter viljan i den svenska fästningen.

I oktober landstiger Karl XII i Pernau. Den armé han för mot Narva – cirka 10 500 man – är härdad av indelningsverkets vardag men hungrig, frusen och kort på förnödenheter. Marschen genom ett av ryssarna skövlat landskap är ett lidande. Ändå drivs soldaterna av karolinsk disciplin och en taktik som redan då inger fruktan: närkampens chock. Fältropet är kort och talande: ”Med Guds hjälp.”

På förmiddagen den 20 november ställer sig svenskarna upp på Hermansberget, blott en kilometer från ryssarnas yttre vall. Planen, utmejslad av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld, är djärv i sin enkelhet: två kolonner ska slå hål i ryska linjen nära mitten, därefter rulla upp flyglarna inifrån. Avgörande är att skära av reträtten över Kamperholmsbron, en flottbro mot Narvafloden. Magnus Stenbock får order att ta den stora redutten Rathshof; Vellingk och Maidel leder de tunga slagen.

Klockan två får disciplinen sin lön. En snöstorm blåser plötsligt upp från väster – rätt in i ryssarnas ansikten. Svenskarna har vinden i ryggen och sikt. På trettio stegs avstånd levererar grenadjärerna en samlad salva som skördar fruktansvärda förluster. Faskiner rullas i vallgraven, spanska ryttare rivs ner och värjor och pikar gör resten. Det är karolinsk krigföring i koncentrat: tyst marsch, kort eld, våldsam stöt.

Kaoset sprider sig i den ryska linjen. Kavallerichefen Sjeremetev försöker samla sina sex tusen ryttare men paniken vinner; många kastar sig mot Narvafloden och hundratals drunknar i den iskalla strömmen när bron inte bär. Den ryska fronten spricker i tre delar. Stenbock tar Rathshof, Vellingk bryter igenom vid fältlägret och kungens drabanter jagar flyende förband. Samtidigt uppstår fickor av hårt motstånd – inte minst från gardesregementena som bygger en provisorisk vagnborg vid den raserade bron. Där blir striden seg och blodig; svenska pjäser dras fram på nära håll för att slå hål i barrikaden.

Mot kvällen är ledarskapet på den ryska sidan utslaget. Överbefälhavaren, hertig Charles Eugène de Croÿ, tas till fånga; andra generaler stupar eller försvinner i tumultet. När mörkret faller och stormen mojnar rasar ännu strider inne i baracker och lägerhyddor. Trötthet, hunger och brännvin gör sitt hos många svenska soldater, och under natten sker olyckliga vådabeskjutningar – ett dyrt pris för segern.

Vid elvatiden på kvällen inleds kapitulationsförhandlingar. Karl XII inser att han inte kan bevaka tiotusentals fångar. Han väljer därför ett kompromissens och krigsklokhetens ackord: ryssarna ska lämna kvar artilleri, fanor och ammunition men få avtåga. Under natten repareras bron; i gryningen den 21 november marscherar resterna av den stora armén hem under svensk övervakning. Det sägs att de sista leden drabbas av plundring och våld – krigets fula ansikte visar sig också efter en stor triumf.

Siffrorna berättar resten: omkring 9 000 ryssar dödas, hela ledningen tas till fånga, 171 fanor och 145 kanoner blir svenska troféer. De svenska förlusterna uppgår till cirka 1 900 man döda och sårade – hårt, men litet i förhållande till bragdens omfattning. Kungen själv undgår med knapp nöd döden när hans häst störtar i ett dike och en kanonkula senare hittas i hans halsduk.

Euforin efter Narva rullar över Europa. I Stockholm tänds tusentals ljus, en 25 meter hög segerpyramid på Brunkebergstorg glöder i novembermörkret och latinet placerar Karl XII i en antik tradition: Veni, vidi, vici. Med ryggen fri kan han vända sig mot Polen-Sachsen och driva August den starke från tronen. Ryssland tycks tillfälligt lamslaget.

Men Narva är både kulmen och föraning. Tsar Peter I drar slutsatsen att nederlaget var en skola. Han reformerar, övar och bygger en ny armé, tar Narva 1704 och, fem år senare, vinner sin egen snöstormens seger vid Poltava. Det gör inte Narva 1700 mindre. Tvärtom: slaget visar vad kombinationen av disciplin, enkel plan och taktisk våghalsighet kan åstadkomma – när naturen dessutom står på en sida. I yrande snö, med ”Med Guds hjälp” som lösen, skrev karolinerna en av svensk krigshistorias mest omsusade sidor. En dag då vinden bokstavligen vände kriget