Magnus Erik Staël von Holstein (1749-1802) av Per Berglund

Magnus Erik Staël von Holstein (1749-1802)
Silver, 47.12g, 45mm, Svenska Akademien 1997, kvalitet 01/0, Svensén sid 424, av Per Berglund

Åtsida
Holsteins framvända porträtt

Frånsida
I omskriften: "ERIK MAGNUS STAËL VON HOLSTEIN" och i centrum på tre rader den latinaska texten: "DEMOCRATIAE PRINCIPIA VINDICAVIT" (Han försvarade demokratins principer).

Erik Magnus Staël von Holstein: En svensk charmör i revolutionens skugga
MAGNUS ERIK VON HOLSTEIN STAËL DEMOCRATIAE PRINCIPIA VINDICAVIT (Han försvarade demokratins principer). Denna inskription, som pryder hans minnesmedalj, sammanfattar den dramatiska scen Erik Magnus Staël von Holstein spelade ut sitt liv på: den franska revolutionen. Som elegant svensk diplomat i Paris under en av historiens mest omvälvande perioder, navigerade han skickligt mellan kungahus, republikaner och sin egen geniala, men politiskt laddade, hustru. Erik Magnus var en man av polerad charm och erkänd talang, men som trots sina bedrifter till slut skulle hamna i skuggan av Madame de Staël – en av sin tids mest lysande intellektuella stjärnor.

Den unge officeren och kuppen (1749–1782)
Erik Magnus Staël von Holstein föddes den 25 oktober 1749 på Loddby i Sverige. Han var det sjunde barnet i en gammal adelsfamilj med rötter i Rhenlandet. Hans bana startade i det militära, men det var inte på slagfältet han skulle vinna sina största segrar, utan i hovets labyrint. Hans första stora insats kom 1772. Som ung officer deltog han aktivt i den oblodiga statskupp som genomfördes av kung Gustav III och som markerade slutet på Frihetstiden. För sin lojalitet och de värdefulla tjänster han utförde belönades han generöst: han utnämndes till Riddare av Svärdsorden och fick den ärofyllda titeln kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. Denna tidiga framgång befäste hans ställning i hovet och öppnade dörren till den internationella scenen.

Snart skickades han till Paris, där han fick tjänstgöra vid den svenska ambassaden under ambassadören Gustaf Philip Creutz. Det var här, i Europas kulturella och politiska centrum, som hans naturliga talanger blommade ut. Staël von Holsteins utseende, hans oklanderliga manér och hans älskvärda natur gjorde snabbt intryck. Han charmade inte bara Creutz och den franska societeten, utan vann även gunst hos självaste drottning Marie Antoinette.

Stjärnans uppgång och det strategiska äktenskapet (1783–1790)
Den unge mannens snabba popularitet i Frankrike lade grunden för hans diplomatiska karriär. År 1783 utnämndes han till chargé d'affaires vid det franska hovet, och två år senare, 1785, fick han den prestigefyllda posten som Sveriges Ambassadör i Paris. Den mest avgörande händelsen i hans liv inträffade dock i januari 1786. Efter fem års komplicerade förhandlingar, som involverade både Staël, Gustav III, Marie Antoinette och den franske finansministern Jacques Necker, gifte han sig med Neckers enda dotter: den 20-åriga och lysande Anne Louise Germaine Necker. Hon skulle snart bli känd för världen som Madame de Staël.

Äktenskapet var en strategisk affär. För Erik Magnus, som var känd som en flitig hasardspelare och ständigt plågades av skulder, löste giftermålet hans finansiella problem. Han fick en imponerande hemgift på 650 000 livres och säkrade sin ställning som permanent ambassadör, samt tilldelades Nordstjärneorden. För Germaine var det en väg in i societeten som diplomatfru. Relationen var i grunden kärlekslös, men inte fientlig. Även om paret snabbt utvecklade separata kärleksliv och ofta befann sig på politisk kollisionskurs – hon var en liberal tänkare, han hovman i en kontrarevolutinär monarki – förblev de vänskapliga mot varandra.

Mellan kung och republik (1790–1795)
Som ambassadör stod Erik Magnus inför en nästan omöjlig uppgift. Han skulle representera den svenska kungen samtidigt som Frankrike sjönk ner i revolutionärt kaos. Han blev en viktig länk under den mest turbulenta tiden i Europa. Han lyckades bland annat framgångsrikt förhandla fram överlåtelsen av ön Saint Barthélemy till Sverige och stödde förslaget om en svensk koloni i Indiska oceanen. Han beskrevs av samtida som en skicklig och talangfull diplomat som med finess navigerade i de farliga vattnen.

En av hans mest beundrande iakttagare var Abigail Adams, USA:s blivande första dam, som i brev beskrev honom som den mest belevade och beundransvärda gentleman hon någonsin mött. Hon lovordade hans "levande, intelligenta och älskvärda" framtoning. Trots sin talang blev Staël ständigt pressad från flera håll: av sin politiskt aktive och liberala hustru, av den ständigt föränderliga republikanska regeringen i Frankrike, och av den kontrarevolutinäre Gustav III, vars relation till ambassadören ofta var stormig.

Skulder, sjukdom och slutet (1795–1802)
År 1795 tog karriären slut. Erik Magnus Staël von Holstein avskedades som ambassadör av den unge Gustav IV Adolf. Trots att han förlorade sin officiella post stannade han kvar i Frankrike. Återstoden av hans liv präglades tyvärr av ökande spelskulder och ett ständigt ekonomiskt beroende av sin hustrus rika familj, Neckers. De laster och den brist på självkontroll som han kunde uppvisa i sitt privatliv stod i skarp kontrast till hans professionella glans.

I början av 1802 blev Erik Magnus sjuk. Hans hustru bjöd in honom till familjeresidenset Coppet i Schweiz i hopp om att han skulle återhämta sig. Men på resan, under senvåren samma år, drabbades han av ett slaganfall. Erik Magnus Staël von Holstein avled natten till den 9 maj 1802 i Poligny, Frankrike, vid 52 års ålder. Trots det svala äktenskapet vakade hans hustru troget över honom fram till slutet. Hon lät honom begravas på familjegodset i Coppet i Schweiz.

Hans eftermäle blev komplext. Han var en erkänd diplomat och en man med stor charm och bildning – kunnig inom historia, politik och fina viner. Men ödet ville att hans framstående karriär till slut skulle överskuggas av den intellektuella tyngden och berömmelsen hos hans hustru, Madame de Staël. Även hans barn fick tragiska öden; hans båda söner dog i unga år, en i duell, och flera av barnen var ryktesvis frukten av hans hustrus utomäktenskapliga relationer. Ändå är han i historien ihågkommen som den karismatiske svenske friherren som dansade på gränsen till giljotinen och, som hans medalj påminner oss om, försvarade demokratins principer under historiens mest dramatiska ögonblick.