Det var en tid av barnagråt, då svultna ulvar injagade skräck i allmogen som kurade framför sina falnande torvbrasor. Det var en tid av missmod, då en gång stolta torpare ej längre gittes lyfta sina blickar från sina trasiga träskor. Det var en tid av sjukdom, höstmörker och dålig andedräkt.

Men det var också en trollens och tomtarnas tid, en tid då De ännu levde bland oss, till prästers fasa och ridderfolks förtret. Det var en sagornas tid. Ni förstår, på denna tid var sagorna en del av livets nödtorft. De var viktigare än mat och rikedom. En stor köttpaj var väl
alltid trevligt, men på en god saga kunde man stå sig en hel vecka. Folk var ju vana vid att svälta, men utan sagor blev barnen till krumma elaka små knytt, mormödrarna vissnade och dog i drivor, misärens stickande dofter spred sig över bygden och allt verkade meningslöst och grått.

På GothCon färdas fyra resande sagoberättare genom detta land. Med sig för de en saga. Eller är det sagan som för dem med sig

Konventsäventyr från GothCon XIX (1995)

Scenariot är sannolikt komplett, men frånsäger mig ändå skyldighet om något mot förmodan skulle fattas