1/0
Beskrivning
Klingenstierna, Samuel (1698-1765). Matematiker, professor. Klingenstiernas gravsättningen, 1769.
Till minne av Samuel Klingenstierna (1698-1765) och hans vetenskapliga gärningar. Präglad år 1769 i samband med Klingenstiernas gravsättning.
Graverad år 1765 av Carl Gustaf Fehrman (1746-1798). Utgiven av Vetenskapsakademien 1769. Tenn 38,5 mm. Vikt 12,2 gram.
Åtsida: Klingenstiernas högervända bystporträtt. Omskrift "S . KLINGENSTIERNA MATHEMATICO . R . AC . SC . SV . F . F .". Nedtill Fehrmans gravörsignatur.
Frånsida: Gravkullen med Klingenstiernas grav- och minnesvård i form av en obelisk med nordstjärnan på dess topp). Omskrift: "LUGENTIBUS AUGUSTIS CORAM .". Nedtill: "ILLATOTO", "1769".
SAMUEL KLINGENSTIERNA (1698-1765)
Samuel Klingenstierna, född 18 augusti 1698 på Tolefors i Kärna socken i Östergötland, död 26 oktober 1765 i Uppsala, var en svensk matematiker och fysiker verksam vid Uppsala universitet, som professor 1728–1752, och samtida med bland andra Linné och Celsius. Klingenstierna levde i en tid då Newtons och Leibniz teorier diskuterades och accepterades av vetenskapsmän i Europa.
Klingenstiernas rika naturgåvor märktes medan han ännu gick i skolan i Linköping hos biskop Haquin Spegel, som fann ett nöje i att emellanåt examinera och undervisa den hoppingivande ynglingen.
Vid universitetet i Uppsala, där Klingenstierna skrevs in vid 18 års ålder, studerade han först juridik och kom då att läsa Samuel Pufendorfs avhandling om natur- och folkrätten. I densamma påträffade han ett då för honom obekant uttryck quantitates morales. När han rådfrågade en äldre kamrat om detta, erhöll han till svar att om han ville lära känna kvantiteter, måste han läsa matematik. På ytterligare förfrågan om vilken författare som skrivit bäst i denna vetenskap hänvisades han till Euklides Elementa, en bok han genast skaffade sig. Det berättas att han studerade Martinus Gestrinius upplaga av Elementa, som innehöll de sex första böckerna.
Därefter började han sina matematiska studier, till en början under handledning av den skicklige matematikern Anders Gabriel Duhre, då bosatt i närheten av Uppsala. På Duhres rekommendation började han studera Analyse Demontrée av Charles-René Reyneau, en bok som beskriver Descartes geometri med algebra och Leibniz differentialkalkyl. Han studerade också Newtons Principia, som förklarar fysikaliska frågor med matematik.
För att utröna hur den kunniga allmänheten skulle döma honom skickade han in tre arbeten till Vetenskaps-Societeten i Uppsala som blev godkända och trycktes i societetens handlingar. Alla tre artiklarna behandlar fysikaliska problem med matematiska lösningar. Den sista artikeln som trycktes 1725 handlar om rörelsen för en rörlig kropp i ett rör som kretsar kring en given punkt. Problemet löste han med Leibniz differentialkalkyl. I lösningen finner vi för första gången ett integraltecken i svensk text. Klingenstierna nämner också Newtons Principia som referens i lösningen.
Klingenstierna och Anders Celsius blev de första invalda ledamöterna av Kungliga Vetenskapsakademien efter dess bildande 1739.
Resor på kontinenten
Redan nu började ryktet om hans kunskaper att sprida sig. Kammarkollegium, där han blivit e. o. tjänsteman, anmälde vid 1723 års riksdag honom till understöd för vetenskapliga resor. Efter att ha fått det Helmfeltska resestipendiet kunde Klingenstierna 1727 påbörja sin lärdomsresa till Tyskland, Schweiz, Frankrike och England. Under den tre år långa resan blev han bekant med många av dåtidens lärde såsom matematikerna Johann och Nicholaus Bernoulli i Basel, filosofen och matematikern Christian Wolff i Marburg, matematikern James Stirling och astronomen Edmond Halley i London.
Professur vid Uppsala universitet
Redan under sin lärdomsresa växte Klingenstiernas vetenskapliga anseende, och när den matematiska geometriprofessuren i Uppsala 1728 blev ledig utnämndes Klingenstierna, framför allt på grund av Christian Wolffs förord. En professor i geometri skulle också undervisa i fysik. I totalt 24 år kom Klingenstierna att utöva sin akademiska lärarverksamhet vid Uppsala universitet.
Genom klarheten och livligheten i sina föredrag, ofta åtföljda av fysikaliska experiment, lockade han till sitt auditorium en stor skara ynglingar, som därigenom leddes in på matematikens studium. Följden blev att intresset för geometri och närliggande vetenskaper tog ett betydande steg framåt.
När en ny professur i experimentalfysik infördes i Uppsala valde Klingenstierna att tillträda den nya tjänsten. Han erhöll redan 1752 avsked med pension för få ägna sig åt matematiskt författarskap och särskilt en kurs i artillerivetenskap. Emellertid inträffade förhållanden som gjorde att detta arbete aldrig blev fullbordat. När Olof von Dalin 1756 av Hattpartiet skildes från sin befattning som lärare för kronprins Gustav, valde ständerna enhälligt Klingenstierna som efterträdare. Han mottog förtroendet och bibehöll platsen till 1764, då han för sjuklighet fick biträde av Bengt Ferner. Klingenstierna hade 1756 blivit utnämnd till kansliråd och 1762 erhållit statssekreteraretitel.
Han avled 1765 och fick sin sista vila på Lovö kyrkogård vid sidan av Dalin under en minnesvård som Lovisa Ulrika låtit uppföra åt dem gemensamt.
Som matematiker var Klingenstierna ryktbar i hela Europa. Hans storhet som vetenskapsman bestod i att han med klarhet, djup och bestämdhet kunde förklara de stora matematiska och fysikaliska sanningar, vilka tidigare förts fram i synnerhet av Newton. En sanning opponerade han sig mot. Newton hade ansett det omöjligt att undvika ljusets färgspridning i en kombination av linser. Klingenstierna visade att det var möjligt. För denna bedrift fick han 1762 ett aktningsvärt pris från Vetenskapsakademien i St Petersburg.
Till minne av Samuel Klingenstierna (1698-1765) och hans vetenskapliga gärningar. Präglad år 1769 i samband med Klingenstiernas gravsättning.
Graverad år 1765 av Carl Gustaf Fehrman (1746-1798). Utgiven av Vetenskapsakademien 1769. Tenn 38,5 mm. Vikt 12,2 gram.
Åtsida: Klingenstiernas högervända bystporträtt. Omskrift "S . KLINGENSTIERNA MATHEMATICO . R . AC . SC . SV . F . F .". Nedtill Fehrmans gravörsignatur.
Frånsida: Gravkullen med Klingenstiernas grav- och minnesvård i form av en obelisk med nordstjärnan på dess topp). Omskrift: "LUGENTIBUS AUGUSTIS CORAM .". Nedtill: "ILLATOTO", "1769".
SAMUEL KLINGENSTIERNA (1698-1765)
Samuel Klingenstierna, född 18 augusti 1698 på Tolefors i Kärna socken i Östergötland, död 26 oktober 1765 i Uppsala, var en svensk matematiker och fysiker verksam vid Uppsala universitet, som professor 1728–1752, och samtida med bland andra Linné och Celsius. Klingenstierna levde i en tid då Newtons och Leibniz teorier diskuterades och accepterades av vetenskapsmän i Europa.
Klingenstiernas rika naturgåvor märktes medan han ännu gick i skolan i Linköping hos biskop Haquin Spegel, som fann ett nöje i att emellanåt examinera och undervisa den hoppingivande ynglingen.
Vid universitetet i Uppsala, där Klingenstierna skrevs in vid 18 års ålder, studerade han först juridik och kom då att läsa Samuel Pufendorfs avhandling om natur- och folkrätten. I densamma påträffade han ett då för honom obekant uttryck quantitates morales. När han rådfrågade en äldre kamrat om detta, erhöll han till svar att om han ville lära känna kvantiteter, måste han läsa matematik. På ytterligare förfrågan om vilken författare som skrivit bäst i denna vetenskap hänvisades han till Euklides Elementa, en bok han genast skaffade sig. Det berättas att han studerade Martinus Gestrinius upplaga av Elementa, som innehöll de sex första böckerna.
Därefter började han sina matematiska studier, till en början under handledning av den skicklige matematikern Anders Gabriel Duhre, då bosatt i närheten av Uppsala. På Duhres rekommendation började han studera Analyse Demontrée av Charles-René Reyneau, en bok som beskriver Descartes geometri med algebra och Leibniz differentialkalkyl. Han studerade också Newtons Principia, som förklarar fysikaliska frågor med matematik.
För att utröna hur den kunniga allmänheten skulle döma honom skickade han in tre arbeten till Vetenskaps-Societeten i Uppsala som blev godkända och trycktes i societetens handlingar. Alla tre artiklarna behandlar fysikaliska problem med matematiska lösningar. Den sista artikeln som trycktes 1725 handlar om rörelsen för en rörlig kropp i ett rör som kretsar kring en given punkt. Problemet löste han med Leibniz differentialkalkyl. I lösningen finner vi för första gången ett integraltecken i svensk text. Klingenstierna nämner också Newtons Principia som referens i lösningen.
Klingenstierna och Anders Celsius blev de första invalda ledamöterna av Kungliga Vetenskapsakademien efter dess bildande 1739.
Resor på kontinenten
Redan nu började ryktet om hans kunskaper att sprida sig. Kammarkollegium, där han blivit e. o. tjänsteman, anmälde vid 1723 års riksdag honom till understöd för vetenskapliga resor. Efter att ha fått det Helmfeltska resestipendiet kunde Klingenstierna 1727 påbörja sin lärdomsresa till Tyskland, Schweiz, Frankrike och England. Under den tre år långa resan blev han bekant med många av dåtidens lärde såsom matematikerna Johann och Nicholaus Bernoulli i Basel, filosofen och matematikern Christian Wolff i Marburg, matematikern James Stirling och astronomen Edmond Halley i London.
Professur vid Uppsala universitet
Redan under sin lärdomsresa växte Klingenstiernas vetenskapliga anseende, och när den matematiska geometriprofessuren i Uppsala 1728 blev ledig utnämndes Klingenstierna, framför allt på grund av Christian Wolffs förord. En professor i geometri skulle också undervisa i fysik. I totalt 24 år kom Klingenstierna att utöva sin akademiska lärarverksamhet vid Uppsala universitet.
Genom klarheten och livligheten i sina föredrag, ofta åtföljda av fysikaliska experiment, lockade han till sitt auditorium en stor skara ynglingar, som därigenom leddes in på matematikens studium. Följden blev att intresset för geometri och närliggande vetenskaper tog ett betydande steg framåt.
När en ny professur i experimentalfysik infördes i Uppsala valde Klingenstierna att tillträda den nya tjänsten. Han erhöll redan 1752 avsked med pension för få ägna sig åt matematiskt författarskap och särskilt en kurs i artillerivetenskap. Emellertid inträffade förhållanden som gjorde att detta arbete aldrig blev fullbordat. När Olof von Dalin 1756 av Hattpartiet skildes från sin befattning som lärare för kronprins Gustav, valde ständerna enhälligt Klingenstierna som efterträdare. Han mottog förtroendet och bibehöll platsen till 1764, då han för sjuklighet fick biträde av Bengt Ferner. Klingenstierna hade 1756 blivit utnämnd till kansliråd och 1762 erhållit statssekreteraretitel.
Han avled 1765 och fick sin sista vila på Lovö kyrkogård vid sidan av Dalin under en minnesvård som Lovisa Ulrika låtit uppföra åt dem gemensamt.
Som matematiker var Klingenstierna ryktbar i hela Europa. Hans storhet som vetenskapsman bestod i att han med klarhet, djup och bestämdhet kunde förklara de stora matematiska och fysikaliska sanningar, vilka tidigare förts fram i synnerhet av Newton. En sanning opponerade han sig mot. Newton hade ansett det omöjligt att undvika ljusets färgspridning i en kombination av linser. Klingenstierna visade att det var möjligt. För denna bedrift fick han 1762 ett aktningsvärt pris från Vetenskapsakademien i St Petersburg.
------------------------
Fraktalternativ: Postnord frimärkt, alternativt Schenker spårbart/försäkrat. Samfraktar alltid.
Butik
Klingenstierna, Samuel (1698-1765). Matematiker, professor. Gravsättningen, 1769
Pris
275 kr
