Hildebrand, Hans (1842-1913). Numismatiker, arkeolog. Minne på 70-årsdagen, 1912.

Medalj, plakett, utgiven av vänner till Hans Hildebrands (1842-1913) 70-årsdag 5 april 1912.Plakett till 70-årsdagen 1912. Hans Hildebrand var en av våra mest framstående numismatiker.

Graverad av Erik Lindberg, signerad. Brons 45 x 62 mm. Vikt 76,2 gram.

Numismatiken var ett av Hans Hildebrands älsklingsämnen liksom det varit för fadern, och båda insåg myntens betydelse för den arkeologiska vetenskapen. Hildebrand skrev 1882 om Solidus-importen till Sverige under den tidigare järnåldern. Vid internationella numismatikkongressen i Bruxelles 1891 yttrade han sig solidusfrågan samt skrev om De öster- och västerländska mynten i Sveriges jord i festskriften till C G Malmström 1897. Hildebrands främsta numismatiska insats gäller de sv medeltidsmynten. Han var även chef för Riksbankens myntkabinett och skrev om samlingarna där.

HANS HILDEBRAND (1842-1913)
Hans Olof Hildebrand Hildebrand, född 5 april 1842 i Stockholm, död 2 februari 1913, var en svensk arkeolog, numismatiker, museiman och riksantikvarie. Han var son till Bror Emil Hildebrand och Anna Mathilda Ekecrantz samt bror till Emil Hildebrand. Han gifte sig 1867 med Elin Maria Charlotta Martin och blev far till Erik Hildebrand samt svärfar till Olof Sörensen.

Hildebrand var ledamot av Svenska Akademien 1895–1913 där han satt på stol 6 som efterträdare till författaren Fredrik August Dahlgren. Han var Akademiens dess ständige sekreterare (tillförordnad) 1912. Han var ledamot av Vitterhetsakademien från 1874 till sin död, dess sekreterare 1879–1907. Hildebrand var den förste som gradvis utarbetade en ny och betydande arkeologisk metod, typologin, vilken kom att fulländas av Oscar Montelius.

Levnadshistoria
Hans Olof Hildebrand blev student i Uppsala 1860, avlade filosofie kandidatexamen 1865 och promoverades följande året till filosofie doktor med första hedersrummet. Redan under sin studenttid tjänstgjorde han under ferierna i Statens historiska museum. År 1865 förordnad till extra ordinarie amanuens i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, antogs han året därefter till sekreterare i Kungliga Samfundet för utgifvandet af handlingar rörande Skandinaviens historia och utnämndes till förste amanuens vid förenämnda akademi.

Under åren 1870–1871 gjorde han i egenskap av Letterstedtsk stipendiat en utländsk resa och utnämndes 1871 till förste amanuens vid Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Som ombud för denna akademi deltog han i flera arkeologiska kongresser. 1879 efterträdde han sin far som riksantikvarie, sekreterare i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och garde des médailles. Han blev 1866 ledamot av och sekreterare i Samfundet för utgifvande af handskrifter om Skandinaviens historia, vilken befattning han lämnade 1896, deltog 1873 i stiftandet av Antropologiska sällskapet, blev 1874 ledamot i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1881 av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället, blev 1884 Fredrika Bremer-Förbundets förste ordförande (och stannade på posten i 19 år), ledamot 1890 av Vetenskapssocieteten, 1891 av Vetenskapsakademien och 1895 av Svenska akademien, efter Fredrik August Dahlgren.

Bibliografi
Hans utgivna vetenskapliga arbeten är bland annat: Svenska folket under hednatiden 1866, akademisk avhandling belönt med filosofiska fakultetens i Uppsala större pris och med Geijers historiska pris; Lifvet på Island under sagotiden (1867, omarbetad utgåva 1883); Afrika i våra dagar 1868; Statens historiska Museum och K. Myntkabinettet 1873; Den vetenskapliga fornforskningen 1873; Lärobok i gamla historien 1873; De förhistoriska folken i Europa 1873–1875; Folkens tro om sina döda 1874; Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid (1875, ny omarbetad upplaga 1907); kaptilet Sveriges medeltid, senare skedet, 1350–1521 i verket Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar 1876-1877 (I andra upplagan av samma verk, Sveriges historia intill tjugonde seklet 1904-05, behandlade han även älder medeltiden); Stockholms stads jordebok 1420-1498 (1876–1914); Fynden i Troas och Homerus Troja 1878; Från äldre tider 1882; The industrial arts of Scandinavia in the pagan time 1883; Heraldiska studier 1883, 1887; Stockholms stads skottebok 1501-10 (1889–1915); Visby och dess minnesmärken 1892–1893; Skara domkyrka 1894 med mera. 1879 började Hildebrand en utförlig kulturhistorisk skildring öfver Sveriges medeltid, av vilket 3 band hann utkomma fram till 1903.

Tillsammans med sin far Bror Emil Hildebrand utgav han Teckningar ur svenska statens museum (1873–83). Våren 1872 började Hildebrand utge Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad, som grundades av honom, och 1870 Ant. tidskrift för Sverige. Han skrev en mängd uppsatser i Pedagogisk tidskrift, Litteratur-Tidskrift, Antiqvarisk Tidskrift för Sverige med flera, bland vilka bör nämnas: Den äldre järnåldern i Norrland 1869; Bidrag till Svenska medeltidens Konsthistoria 1869–1870; Bidrag till spännets historia 1872–1874; Sveriges kyrkliga fornlämningar 1874; ombesörjde även utgivandet av Svenska medeltidens stadsböcker; översatte Snorre Sturlassons Heimskringla med förklaringar 1869–1871 med mera.