Tegnér, Esaias (1782-1846). Skald, biskop. 100-årsminnet av Tegnérs död, 1946.

Minnesmedalj över Esaias Tegnér (1782-1846), en av Sveriges största skalder under 1800-talet.

Graverad år 1946 av Gösta Carell (1888-1962), signerad "CARELL . 46" i halsavskärningen. Ingående i Stockholms-Tidningens personmedaljserie för framstående personer inom tidningssfären/svenskt sportskytte. Utdelad av Stockholms-Tidningen i samband med Riksskyttetävlingen 1946. Brons, 40 mm. Vikt 28,8 gram.

Uttrycket "Säker hand och säkert öga" som Tegnér myntade i en av sina dikter (och som är ingraverat på medaljen) anknyter till jakt, se dikten nedan. Uttrycket har sedan använts i en mängd sammanhang, t.ex i en kortfilm från 1940 med samma namn som handlar om Frivilliga skytterörelsen och dess historik.

Säker hand och säkert öga!
Ingen vet, hvad villebråd vi fa,
Om det en gång börjar snöga
Stormande utur nordöstlig vrå.
Högt är då det spel, vi spela,
Vildt går jagten ifrån trakt till trakt.
Dubbelt farligt då att fela,
Men ock dubbelt skön den vilda jagt!

ESAIAS TEGNÉR (1782-1846)
Esaias Tegnér, född 13 november 1782 i Kyrkeruds komministerboställe i By socken i Värmland, död 2 november 1846 i Växjö, var en svensk skald och kulturpersonlighet. Han var professor i grekiska vid Lunds universitet, biskop i Växjö stift från 1824 samt ledamot av Svenska Akademien (stol 8) från 1819.

1799 skrevs han in vid Lunds universitet där han gjorde en kometartad karriär; en docentur i estetik uppnåddes redan 1803. Men hågen stod inte endast till vetenskapen. Parallellt med studierna hade Tegnér redan tidigt ägnat sig åt diktning, och från 1801 skickade han kontinuerligt in dikter till Svenska Akademiens pristävlingar. Några hedersomnämnanden bestods han med, men mer framgång rönte dikterna i Göteborgs Vetenskaps och vitterhetssamhälle där flera av poemen prisbelönades.

I Svenska Akademien, där Tegnér tog sitt inträde 1819. Publika framgångar han nådde med framför allt Frithiofs saga (tryckt i cirka 60 upplagor fram till sekelslutet).

År 1824 utnämndes Tegnér till biskop i Växjö, och han kom att ägna stor möda och mycket tid åt ämbetet samt det medföljande riksdagsarbetet. Diktningen fick framgent stå tillbaka för arbetet, och för de elaborerade tal han höll i officiella sammanhang: som talare väckte Tegnér stor beundran, och det var måhända främst i talen och i breven som hans stilkänsla och språkkraft gjorde sig gällande under dessa sena år.

Sjukdomsperioder och hårt arbete tog dock till slut ut sin rätt, och 1840 drabbades Tegnér av en sinnessjukdom från vilken han aldrig helt återhämtade sig. Vid hemkomsten från hospitalet var han, i praktiken, en bruten man och när han dog 1846 var det tveklöst som nationens store skald.

SVENSKA SKARPSKYTTERÖRELSEN 1860-1890 (en civil frivillig försvarsrörelse)
...som ledde fram till ALLMÄN VÄRNPLIKT 1901 och till dagens SPORTSKYTTEKLUBBAR.
Initiativtagare till den svenska skarpskytterörelsen var några kända publicister – Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund i Göteborg, samt August Blanche och Lars Johan Hierta i Stockholm. Det var samma män som stred för representationsreformen, för allmän rösträtt, för folkhögskolorna och för allmän värnplikt.

Sveriges försvar ansågs av initiativtagarna vara för svagt, och försvarsviljan upplevdes som dålig. Istället för den gamla indelta yrkesarmén ville man ha allmän värnplikt och en frivillig folkbeväpning efter samma mönster som i Schweiz.

För vissa myndigheter tedde sig denna folkbeväpning som nära nog samhällsfarlig. Konservativa tidningar spådde att "vid tillfällen av politisk agitation dessa beväpnade corpser skulle kunna utöva terrorism mot andre samhällsmedlemmar", och att vi skulle "få till oss överflyttade de amerikanska scener, där revolvern utgör det mest begagnade argumentet mot olika tänkande".

Efter något besinnande beslutade sig dock regeringen för att hälsa den frivilliga nationalbeväpningen välkommen. Det skedde genom en kungörelse av den 8 mars 1861. Skarpskytterörelsen växte sedan lavinartat. Det blev en verklig folkrörelse, några lokala eldsjälar tog ledningen, och skytteintresserade män från alla samhällsklasser anslöt sig. Med myndigheternas stöd anlades skjutbanor och övningsplatser. Redan 1864 fanns det 239 föreningar med över 33 500 medlemmar. Föreningarna hade ofta även en egen musikkår och manskör.

Efterhand började hänförelsen för skarpskytterörelsen att svalna, och många skyttar tröttnade på de militära formerna samt ville se en friare idrott. Vid slutet av 1800-talet omvandlades skarpskytteföreningarna till civila skytteförbund.

STOCKHOLMS-TIDNINGENS / SVENSKA DAGBLADETS RIKSSKYTTETÄVLING (1923-)
Stockholms-Tidningens riksskyttetävling på hemortens banor arrangerades första gången 1923 och blev Sveriges mest omfattande skyttetävling och har haft en mycket stor betydelse
för höjande av skjutskickligheten.

Anledningen till tävlingens instiftande var en omröstning bland Stockholms-Tidningens läsare om den förnämsta idrotten, där skyttet fick högsta röstetalet. Tävlingen utformades av
bl.a R. Törnebohm, H. Kjeller, M. Johansson (Fritzing) och Mauritz Eriksson. Den skulle vara en ren precisionsskjutning.

När Stockholms-Tidningen gick i konkurs 1966 tog Svenska Dagladet över initiativet, vilka ända fram till idag har arrangerat tävlingen. År 2022 arrangerades tävlingen för 100:de gången.

GÖSTA CARELL (1888-1962)
Gustaf (Gösta) Imanuel Carell, född 21 maj 1888 i Stockholm, död 1962 i Stockholm, var en svensk medaljgravör.

Han var son till kontrollören Gustaf Carell och Ida Nilsson, och gift första gången 1914 med Emmy Bogstrand och andra gången 1942 med Hjördis Moberg. Carell studerade vid Tekniska skolan i Malmö och anställdes efter avslutad skolgång vid Skånska Cementgjuteriets ateljé för fasaddekorationer 1910.

Han studerade därefter en kortare tid för Bissen den yngre i Köpenhamn. Han vistades i Amerika 1913–1920 och var där verksam vid Victor David Brenners medaljateljé 1916–1919 samtidigt bedrev han studier vid Cooper Union och School of Beaux Arts.

Han återvände till Malmö 1920 och bosatte sig 1922 i Stockholm där han arbetade med större reliefer till gravvårdar, han debuterade som medaljgravör 1925 med medaljen över Frithiof Lennmalm.

En retrospektiv utställning med Carells medaljer visades på Kungliga myntkabinettet 1945 samt på Malmö museum och Nationalmuseet i Köpenhamn 1946. Carell är representerad vid Uppsala universitetsbibliotek och Nationalmuseum samt med nästan hela sin medaljproduktion vid Kungliga myntkabinettet i Stockholm. Carell är begravd på Bromma kyrkogård.