Holmgren, Léo (1904-1989), skulptör. Fredrik I och de fyra Riksstånden.

Konstmedalj av skulptör Léo Holmgren, porträtterande Sveriges konung Fredrik I med symboler för de fyra riksstånden som blev regeringsordningen under frihetstiden.

Av skulptör, medalgravör Léo Holmgren (1904-1989), signerad "Lh" på båda sidor. Brons, 40 mm. 43 gram. Mycket bra skick! [Referens: Saknas i referensverket Sveriges Kungliga Medaljer].

Åtsida: Kung Fredrik I.

Frånsida: Symboler representerande de fyra riksstånden; Adel, Präster, Borgare och Bönder - som efter karolinska tidens envälde nu hade makten.

FREDRIK I (1720-1751)
Fredrik I, Friedrich av Hessen, född 17 april 1676 i Kassel, Tyskland, död 25 mars 1751, kung av Sverige 1720-1751.

Friade till Sveriges tronarvinge Ulrika Eleonora 1710 och gifte sig med henne 24 mars 1715. Ulrika Eleonora blev drottning 1719 (efter sin bror Karl XII:s död i kriget mot Norge), men abdikerade 1720 till förmån för sin man som var mer intresserad av makt och det politiska spelet.

Arvprinsen Fredrik av Hessen
Fredrik gifte sig första gången 1700 med sin kusin, Lovisa Dorotea av Preussen, men hon dog i smittkoppor 1705 efter ett barnlöst äktenskap.

Då Fredrik blivit änkling började han se sig om i Europas kungahus efter en ny hustru och blicken föll på Ulrika Eleonora, som passade honom perfekt eftersom hon var den enda överlevande av Karl XII:s syskon och förmodades kunna efterträda honom en gång i framtiden. (Fredrik hade större ambitioner än att bara bli lantgreve av Hessen-Kassel, han ville bli kung eller åtminstone få stort inflytande över ett större rike).

Giftermålet med Ulrika Eleonora
Redan 1710 hade Fredrik inlett förhandlingar om giftermål med den svenska prinsessan Ulrika Eleonora. Hennes bror, Karl XII tog lång tid på sig, men lämnade till slut 1714 sitt samtycke och Fredrik reste till Stockholm, där bröllopet firades 24 mars 1715. Vid giftermål ska Karl XII ha yttrat: "I kväll dansar min syster kronan av sig".

Krigen mot Norge 1716, 1718
Fredrik var som ingift i kungafamiljen med sin svåger Karl XII i fälttåget mot Norge 1716 och 1718. (Bland de historiker som anser att Karl XII lönnmördades vid Fredriksten 1718 pekas Fredrik ofta ut som den som låg bakom det dödande skottet mot svågern).

Politiska spelet för att bli Sveriges konung
För att understödja sin gemåls anspråk på tronföljden lät Fredrik efter Karl XII:s plötsliga död häkta Karl XII:s förste minister Georg Heinrich von Görtz (som stödde hertig Karl Fredrik framför Ulrika Eleonora i tronföljdsfrågan). Görtz kom också att beskyllas för den katastrofala ekonomiska reformpolitiken (bl.a de s.k Nödmynten) som senare ledde till hans avrättning.

Genom ivrigt bearbetande och skickligt politiskt spel av Fredrik, kom ständerna att bekräftat Ulrika Eleonoras som tronföljare och hon valdes till drottning på sin 31-årsdag 23 jan 1719.

Ulrika Eleonora önskade dela tronen med sin gemål, men ständerna avslog detta både i 1719 och 1720 års riksdag, hon valde då helt enkelt att abdikera och avsäga sig regeringen till förmån för sin man. Fredrik valdes till Sveriges kung 24 mars 1720.

Fredrik I som kung
Fredrik I var vid sin tronbestigning populär, men hade redan efter några år förspillt det personliga anseendet. Detta berodde utrikespolitiskt på det bedrövliga resultatet av freden med Ryssland i Nystad 1721 där han "lite för enkelt" avträdde stora landområden. Inrikespolitiskt hade oppositionen genomskådat hans tydliga bemödanden att, i strid mot den nya författningen, försöka utvidga sin makt. På det personliga planet betedda han sig skandalöst i relationen med Ulrika Eleonora där han öppet hade andra älskarinnor (det sades, att då Ulrika Eleonora gav Fredrik kronan, gav hon honom också friheten).

Allt detta kom till uttryck vid riksdagen 1723, då det var slut på den självständiga roll Fredrik I spelat i Sveriges politik. Fastän han förblev landets kung i ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i det följande ringa betydelse. I stället för att utvecklas i monarkistisk riktning växte författningen ut till en fullständig parlamentarism med politiska partier ("hattar" och "mössor") och där den politiska makten låg helt i ständernas händer. I det sjudande politiska livet på 1730-talet blev kungadömet mer och mer en tom symbol.

Den rika ekonomiska och andliga framväxandet under 1720–30-talen hade Fredrik I mycket liten del i. Han förblev en främling för Sveriges folk, lärde sig aldrig tala dess språk och hans leverne övergick mer och mer till verklig själslättja och moralisk slapphet. Tiden utfylldes väsentligen av jakt, dryckeslag och umgänge med gunstlingar och mätresser.

Från 1730 ingick Fredrik I en mer stadigvarande kärleksförbindelse med den se?tonåriga hovfröken Hedvig Taube, som resulterade i två söner och två döttrar. Förbindelsen väckte stor skandal.

År 1745 fick Fredrik I en ny älskarinna i fröken Catarina Ebba Horn. Förhållandet ebbade ut så småningom och nya unga adelsfröknar kom och gick. Till slut började Fredrik I söka sig till prostituerade som hämtades upp till slottet, vilket ledde till att han fick öknamnet Fredrik den slemme.

Slutet
År 1748 drabbades Fredrik I av upprepade slaganfall. Han avled av kallbrand 25 mars 1751.

Efter Sveriges misslyckade krig mot Ryssland 1743 hade Adolf Fredrik efter rysk påtryckning utsetts till svensk kronprins, och valdes efter Fredrik I:s död till Sveriges konung.

LÉO HOLMGREN (1904-1989)
Léo Holmgren, född 1904 i Paris, död i Stockholm 1989, var skulptör, medaljkonstnär och myntgravör. Léo Holmgren var son till den svenske porträtt- och landskapsmålaren Wilhelm Holmgren och hans franska hustru Marie Jeanne Ferrand. 1914 flyttade familjen till Sverige.

Holmgrens intresse för skulptur- och medaljkonst ledde honom först till studier vid Tekniska skolan 1923-1924. Studierna fortsatte därefter på Konsthögskolan 1925-1930 där han studerade för bland andra, Carl Milles och Erik Lindberg.

Under studietiden gjorde han ett studieuppehåll 1927 för att tjänstgöra vid det franska myntverket, La Monnai, i Paris. År 1938 började han arbeta vid Kungl. Mynt- och justeringsverket och 1944 efterträdde han Erik Lindberg i tjänsten som chefsgravör. Under sin tid där formgav han bland annat flera jubileumsmynt och Gustaf VI Adolfs 5-kronorsmynt från 1972. Efter pensioneringen 1974 fortsatte han sitt konstnärliga arbete bland annat för Sporrong. För dem utförde han belönings- och jubileumsmedaljer.