Albert Engström besitter en alldeles särskild popularitet i Sverige, idag liksom under sin livstid. Hans porträtt och tolkningar av, som han kallar det, adel, präster, smugglare och bönder, är djupt rotade i det svenska medvetandet. Det är många svenskar som känner till Engström och hans ”gubbar”. Han är framför allt känd som tecknare, men han är också en mycket framstående konstnär på ordens område och förtjänar att läsas mera. Mycket mera. Humoresker, reseskildringar och kåserier utmärker Engströms prosa, men här finns också djupare samhällskritik och karakteristik.

Det är få förunnat att bli erkänd och ryktbar både som författare och konstnär, men precis som Bellman och Taube lika väl behärskade ordet som musiken, var ordet och konsten de rätta uttrycksmedlen för Engström, som inte ställde sig främmande för olika tekniker och infallsvinklar. Gunnar Brandells omdöme i standardverket Svensk litteratur 1870-1970, lyder: ”Han var tecknare redan innan han blev författare, och troligen kände han sig livet igenom i första hand som artist. Ändå – eller kanske just därför – skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur”. [Albert Engström Sällskapet]