Redan vid 15 års ålder inträdde
Otto L (om se nedan s 427) som kadett i sjökrigsskolan, och som primus
i sin klass utnämndes han 1892 till underlöjtnant vid flottan. Han var
den förste sv sjöofficer som skaffade sig gedigna kunskaper i ryska
språket, och sedan han genomgått krigshögskolan och befordrats till
kapten 1901, sändes han 1904 till Ostasien för att följa operationerna
under det nyligen utbrutna rysk-japanska kriget. Efter hemkomsten
tjänstgjorde han under unionskrisen 1905 som flaggadjutant hos amiral W
Dyrssen på pansarbåten Äran på västkusten. Av sina kunskaper i ryska
fick han fortsatt användning under några år som marinattaché i S:t
Petersburg. Under första världskriget tjänstgjorde han som fartygschef
på pansarskeppen Manligheten och Thor.

1918 tillträdde L den viktiga posten som chef för sjöförsvarets kommandoexpedition. I juni 1921 kallades han att efterträda C G Hammarskjöld
(bd 18) som försvarsminister i Oscar v Sydows ämbetsmannaministär,
tydligen därlör att oron vid Östersjön ansågs motivera valet av en
erkänt skicklig företrädare för marinen. I ministären bedömdes han av
kollegan Nils Hansson
(bd 18) som en timid och sakligt vederhäftig person, som räknades till
den konservativa gruppen. Redan i okt följde regeringsskifte, och
därefter ägnade sig L som nyutnämnd kommendör åt arbetet inom den sk
försvarsrevisionen.

1925 blev L konteramiral och från nyåret 1926
högste befälhavare över kustflottan. Våren 1927 lämnade han den aktiva
sjötjänsten och blev chef för marinstaben. Där arbetade han på att
revidera den marina taktiken och strategin efter första världskrigets
erfarenheter. Han avgick vid uppnådd pensionsålder i febr 1936 och
utnämndes då till amiral i flottans reserv. Efter sitt avskedstagande
var L under 10 år ordförande i KSSS.

Genom sina gedigna
yrkeskunskaper och sin outtröttliga arbetsförmåga togs L under de aktiva
åren i anspråk som lärare vid olika militära skolor och i en mängd
militära utredningar. Han hade mer eller mindre sin hand med i varje
större marinorganisatorisk utredning under den viktiga brytningsperioden
1910–25. Bland hans sista ämbetsåtgärder var remissyttrandet över 1930
års försvarskommissions betänkande, som han själv betraktade som sitt
sjömilitära testamente.

L var litterärt intresserad och en god
stilist och hann med ett omfattande krigsvetenskapligt författarskap.
Han stod som huvudredaktör för det stora verket Svenska flottans
historia, där han också var medarbetare. Han var en av grundarna av
Marinlitteraturföreningen 1902 och Sjöhistoriska samfundet 1938 och
valdes till den första ordföranden i båda föreningarna. L, som var enkel
och försynt till naturen, framträdde efterhand som en kvick och elegant
debattör, "en av de intelligentaste officerarna i sin generation (armén
inberäknad), humanist mer än krigare, välvillig i överkant, fri från
intresse för detaljer" (Stig H:son-Ericson). Få har som han genom sin
personlighet lyckats skapa goodwill för flottan och försvaret.