Som ni nog minns hade kung Shahriar av Persien en ytterst dålig vana. Redan efter första natten tog han livet av sina hustrur för att inte ris-kera att bli bedragen av dem. Först drottning Sheherazade fick honom på bättre tankar. Hon började berätta en spän-nande saga och för att kungen skulle få höra fortsättningen benådade han henne en natt i taget 1 tusen och en nätter tills hon äntligen vann hans tillit.

Ibland kan jag tycka att jag har det ungefär som Sheherazade. Varje dag skriver jag och berättar, skriver och be-rättar och en dag i taget benådas jag liksom av läsarna möjligen, säker kan man ald-rig känna sig. Men som en sorts saga, ömsom grym och ömsom snäll, är verkligheten i tidningsdräkt. Utan början och utan slut.

I tusen och en utgivningsdag lite drygt har jag nu verkat som redaktör för den ärevördiga Östgöta Correspondenten. Henrik Bernhard Palmær skapade den för snart 150 år sedan, en rebellisk och begåvad herre, nästan stän digt i fejd med kungen och ännu mer med biskopen, den tidens överhet, tillika bankdirektör.

På den tusen och andra dagen

Att leva upp till Palmærs anda har jag naturligtvis icke ens försökt därtill är nu-mera biskopen i Linköpings stift en alldeles för vänlig per-son och kungen ser man inte röken av. Men någon gång när jag mitt i nyhetsflödet skriver mina dagskrönikor under den vinjett ni ser här ovan känner jag Henrik Bernhards lätta hand på axeln, det kommer ett uppmuntrande morrande nån stans ifrån och jag hör liksom en spefull suck av sympati gå genom rummet.

Jag vill inte gärna tänka mig att det kan vara in-billning. Inte så här på den tusen