HORN FRÅN HÖGLANDSBOSKAP?
Vikt ca 600 gram.
Rymmer ca 1/2 liter ÖL/VATTEN.
Storlek ca 40x15x18 cm.
Komplettera med egentillverkad ställning.

Ett dryckeshorn är ett dryckeskärl tillverkat av hornet från ett djur, vanligen från nötkreatur. Efter slakten tas höljet av hornämne tillvara och kokas ur för att avlägsna vävnadsrester. Efter kokningen är hornet mjukt och kan jämnas till genom invändig och utvändig skrapning.
Att använda horn som dryckeskärl är förmodligen ett mycket gammalt och ursprungligen praktiskt bruk. Från romersk järnålder finns de äldsta nordiska spåren av metallbeslag från dryckeshorn. I Rhentrakten och Belgien tillverkades redan under 200- och 300-talen glaskärl formade som horn. Under järnåldern och medeltiden dekorerades ofta dryckeshornen, endera med beslag i metall eller med i själva hornytan graverad dekor. Även inskrifter med runor eller latinska bokstäver förekom. Enligt Caesar användes dryckeshorn allmänt hos germanerna. I de nordiska sagorna spelar dryckeshornet en viktig roll och har ofta en rituell eller magisk betydelse.
Under den sena vikingatiden minskar dock dryckeshornen i popularitet och försvinner, möjligen i samband med kristendomens införande. Dryckeshornen upplever på 1200-talet en renässans som dryckesbägare bland de högre stånden. Ett av de äldsta beläggen från 1285 då bouppteckningen efter Benedikt i Lund upptar ett dryckeshorn. Under 1300-talet blir de vanligare, Peter Jönsson, kanik i Aarhus och Lund innehade enligt sitt testamente inte mindre än 20 horn. Ofta är dryckeshornen försedda med egennamn. Medeltidens dryckeshorn är ofta försedda med fötter. En variant kallas klo, gamsklo och gripsklo, utformade som en jättelik fågelklo. Under medeltiden tycks dryckeshornen främst ha brukats vid minnesdrickning. Vid gillen tömdes dryckeshorn till treenighetens, Guds, Marias och skyddshelgons ära. Särskilt vanligt var att hornen tillägnades de tre vise männen. Juldrickningen har varit särskilt förknippad med dryckeshornen.
Det var vanligt att dryckeshornen försågs med ättens vapen och många av dem gick i arv som betydelsefulla släktklenoder. Många av de senmedeltida dryckeshornen förbättrades och försågs med silverbeslag under 1500- och 1600-talen. Efterhand minskade dock deras popularitet som dryckesbägare, och de blev rena prydnadspjäser.
Drottning Kristina sände 1647 ett silverhorn i gåva till den ryske tsaren och Karl X Gustaf förärade 1650 ett silverbeslaget elfenbenshorn. Dryckeshorn i glas tillverkades ännu vid Kungsholmens glasbruk.
Under nationalromantiken blev dryckeshorn återigen populära. Utöver dryckeshorn av hornmaterial tillverkades det återigen hornliknande dryckeskärl i andra material, nu särskilt i tenn. Vissa av dessa kärl var dock mest avsedda som dekoration och inte för drickande.
På runstavarna brukade julen, liksom nyåret, utmärkas med två korslagda horn. Mest bekant bland horn av detta slag är Ljungby horn, vilket uppges vara taget från trollen under en jullek. Mycket berömda är också de i Danmark funna Gallehushornen.

Highland cattle är en härdig nötkreaturras som har sitt ursprung i Skottlands högländer. Det engelska rasnamnet "highland cattle" betyder "höglandsboskap" och rasen kallas på svenska även för skotsk höglandsboskap. Rasen räknas till de lätta köttraserna och hålls ofta som betesdjur på naturbetesmarker. De är bra betesdjur på fuktiga marker och har ett trevligt temperament.
Bland rasens främsta kännetecken är dess långa päls och tjurarnas långa horn (kor har också horn men kortare än tjurarna). Djuren är ofta rödbruna till guldbruna i färgen, men det förekommer även djur med ljus eller svart päls. Pälsen består av två skikt, ett yttre med lång päls som står emot väta bra och ett tätt undre skikt som håller djuret varmt. Kons päls används ofta i garnindustrin på grund av sin förmåga att stänga ute kyla.
Rasen har lätt att föröka sig och korna har goda moderegenskaper samt lätta kalvningar. Köttet har en fin marmorering av insprängt fett. Köttet är även mört och smakrikt. Kon ger mjölk med en speciell smak, litet sötaktig.