Wilcke, Johan Carl (1732-1796). Fysiker. Till minne 1797.

Till minne av Johan Carl Wilcke (1732-1796) och hans vetenskapliga gärningar inom elektricitetsvetenskapen.

Graverad av Carl Enhörning (1745-1821) år 1797 (signerad). Silver 35 mm. Vikt 12,6 gram. Mycket bra skick! [Hildebrand 241].

Åtsida: Byst höger, "A NULLO TENEBRIS DAMNABITUR AEVO." Nedtill gravörens signatur "C. E.".

Frånsida: "J. C. WILCKE", "EQ AUR", "SECRETARIO SUO", "LUGENS", "AC R SC STOCKH", " MDCCXCVII".

JOHAN CARL WILCKE (1732-1796)
Johan Carl Wilcke, född 6 september 1732 i Wismar (då svenskt), död 18 april 1796 i Stockholm, var en tyskfödd svensk experimentalfysiker som gjorde viktiga insatser inom flera områden, framför allt elektricitetsläran.

Wilcke föddes i Wismar, som då räknades som svenskt område. Han följde sin familj till Sverige när hans far Samuel Wilcke 1739 blev andre pastor vid Tyska församlingen i Stockholm. Fadern ville att även sonen skulle slå in på prästbanan, men teologi tilltalade inte Wilcke, som istället var mer intresserad av fysik.

Wilcke blev 1749 student i Uppsala, där han studerade matematik och fysik under Mårten Strömer och Samuel Klingenstierna till 1751, då han reste utrikes. Under sin sexåriga utrikesvistelse studerade han i Göttingen, Berlin, Greifswald och Rostock, där han 1757 blev filosofie magister (då motsvarande doktorsexamen inom filosofisk fakultet) på avhandlingen De electricitatibus contrariis, som väckte stor uppmärksamhet inom forskarvärlden.

Efter att han till Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm lämnat in avhandlingarna Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän (1758) och Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret (1759), utnämndes han 1759 till Thamisk lektor och blev samma år till ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Innehavaren av de Thamska lektorstjänsten ansvarade för Vetenskapsakademiens offentliga föreläsningar på Riddarhuspalatset, som hölls en gång i veckan med syftet att sprida bildning och som tillkom genom en donation av kommerserådet Sebastian Tham.

År 1770 fick han den thamska professuren i fysik i Stockholm. Han var Kungliga Vetenskapsakademiens sekreterare 1784-1796. Han var också ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala från 1774, av Fysiografiska sällskapet i Lund från 1775 och av utländska lärda samfund.

Upptäckter/landvinningar
- Uppfinnare av en elektrostatisk generator 1762 som var föregångare till den senare elektroforen som utvecklades av Alessandro Volta.
- Sambandet mellan norrsken och störningar i det jordmagnetiska fältet.
- Den förste som utarbetade isoklinkartor för hela jorden.
. Upptäckte att norrskenets strålar går parallellt med jordmagnetiska fältet. Hans avhandling om detta finns i KVA handlingar för år 1777.
- Lämnat viktiga bidrag inom värmelära.
- Konstruerade den vätgasballong med 4 m diameter, som sändes upp i ett experiment från Stockholms gamla observatorium på Observatoriekullen i Stockholm.)

CARL ENHÖRNING (1745-1821)
Carl Enhörning, född 1745 i Bälinge i Södermanlands län, död 11 januari 1821 i Stockholm, var en svensk medaljgravör, son till kyrkoherden i Tuna i Södermanland Carl Enhörning.

Enhörning var troligen först elev till Ljungberger och uppehöll sig åren 1780–86 i Köpenhamn, där det vid denna tid fanns en utmärkt gravörskola.

Från 1788 uppträdde han med arbeten i Stockholm, där han sedan förblev bofast. Han kallades till ledamot av Målare- och Bildhuggareakademien och erhöll flera andra utmärkelser.
Enhörnings arbeten framställer dels en mängd offentliga tilldragelser, dels bilder av många enskilda personer. Bildsidorna är i allmänhet väl och mjukt modellerade.