Thorsson, Fredrik Vilhelm (1865-1925). Politiker, skomakare. Till minne, 1929.

Medalj präglad till minnet av Fredrik Vihelm Thorsson (1865-1925) för hans gärningar inom skomakarskrået.

Graverad av Erik Lindberg (1873-1966) år 1929. Utgiven av Ingenjörsvetenskapsakademien 1929. Brons 45 mm. Vikt 36,0 gram. Präglad i endast 250 exemplar!

För att få underlag till Thorssons porträtt fick Erik Lindberg hjälp av konstnären Emil Johansson-Thor, som genom släkt i Ystad skaffade fram fotografier till Lindbergs disposition.

FREDRIK VILHELM THORSSON (1865-1925)
Fredrik Vilhelm Thorsson, född 30 maj 1865 i Stora Köpinge socken, Malmöhus län, död 5 maj 1925 i Ystads församling, Malmöhus län, var en svensk politiker (socialdemokrat) och skomakare. Han var finansminister 1918–1920, 1921–1923 och 1924–1925 samt handelsminister 1920.

Biografi
Fredrik Vilhelm Thorsson var son till skomakaren Nils Viktor Thorsson och Amalia Charlotta Pihlström. Vid nio års ålder blev han föräldralös och omhändertogs av sockenmännen och såld på barnauktion. Att han skulle gå i faderns fotspår och läras upp till skomakare var självklart. Sin gesällvandring företog han bland annat i Köpenhamn då han fått gesällbrev i Ystad. Som skomakare var han verksam i Stockholm, Uppsala och Sundsvall. I samband med detta började han agitera för förbättrade villkor för arbetarna. Då han blev känd som en förgrundsgestalt för de skånska socialisterna blev han bojkottad av flera arbetsgivare och återvände till hemstaden Ystad, där han öppnade en skomakarverkstad tillsammans med kompanjonen Anders Nordstrand.

Politisk karriär
1889 blev Thorsson anställd av södra socialdemokratiska partistyrelsen som agitator, och visade sig ha talang för detta varför han fick fler och större uppdrag. En seger var när han agiterade mot C.G. Ekman 1897 och vann fackföreningarna åt socialdemokratin.

Thorsson blev invald i andra kammaren 1902 och betraktades som den mest radikala av socialdemokraterna. I riksdagen vann han ensam mot statsutskottet i en fråga om utförsäljning av statliga egendomar. 1909 blev han medlem av statsutskottet under Karl Staaff med placering inom försvaret, och utsågs dessutom till vice ordförande i riksdagens förtroenderåd. I motsats till andra vänsterpolitiker i gruppen var han försvarsvänlig. 1910–1917 var han ledamot av statsutskottet där han uppmärksammades för sitt stora intresse och sin arbetsamhet. Vid 1914 års andra riksdag blev han riksbanksfullmäktig och omvaldes 1917. 1918 blev han finansminister i Nils Edéns regering då Hjalmar Branting avgått. Han genomförde då en budgetreform och utarbetade förslag till kommunalskattereformer.

I mars 1920 upplöstes koalitionsregeringen då Thorsson inte kunde enas med liberalerna om kommunalskatterna, och Thorsson blev i stället finansminister i den andra av Brantings regeringar året därpå, med ett mellanspel som det nyöppnade Handelsdepartementets förste chef. Med ett avbrott, då han ersattes av Jacob Beskow, förblev han sedan finansminister till Brantings frånfälle i februari 1925, då han enligt vissa källor valdes till partiordförande. Han hann dock inte tillträda eller erkännas av partistyrelsen innan han insjuknade och dog på Ystads lasarett i maj samma år. Dessa uppgifter återfinns dock inte i Ernst Wigforss memoarer, där det bara står att Thorsson bestämt menade att Sandler var den lämpligaste kandidaten till partiordförande, detta efter att det framkommit att Thorsson måste läggas in för operation. Thorsson efterträddes som finansminister av Ernst Wigforss, samtidigt som Per-Albin Hansson blev partiordförande och Rickard Sandler statsminister.

Eftermäle
Fredrik Ström skrev en presentation över Thorsson i den lilla volymen Skomakaren, som blev kungens skattmästare, som trycktes året efter Ströms bortgång. I Ystad uppfördes en byst av Thorsson 1915 i Surbrunnsparken, skulpterad av konstnären Sven Anderson.

ERIK LINDBEERG (1873-1966)
Johan Erik Lindberg, född 31 december 1873 i Stockholm, död 28 september 1966[, var en svensk medaljgravör.

Efter mogenhetsexamen studerade Erik Lindberg vid Konstakademin 1893–1897 och vid sin far Adolf Lindbergs ateljé 1892–1899. Han fick i Paris undervisning av J. C. Chaplain och P. Tasset 1899–1902. Han företog även en studieresa till Italien. 1902 gifte han sig med Johanna Dagmar Maria Treffenberg. Från 1903 och 1917 utförde han Svenska akademiens och Kungliga Vetenskapsakademiens årliga minnespenningar.

Lindberg var gravör vid Kungliga Myntet 1916–1944. Under denna tid utförde han merparten av de svenska mynten och medaljerna. Vid Konstakademin var han professor från 1930.

I Erik Lindbergs tidigaste verk kan man se hur han influerades av Chaplain och sin fars monumentala stil i fråga om porträttkonst. Hans skicklighet som yrkesman är allmänt erkänd även där man stått mindre förstående för hans trohet mot äldre stilideal. Han blev känd i samband med att han utförde de tre svenska nobelmedaljerna 1901.

Särskilt karakteristiska för Lindbergs konst är medaljerna över Viktor Rydberg (1900), Nils Forsberg (1900), Carl von Linné (1907), Oscar Montelius (1913), Gösta Forssell (1929), Sven Hedin (1932) och Gustaf Cederström (1943) samt Hjalmar Söderberg (1950). Lindberg finns representerad vid bland annat Nationalmuseum i Stockholm

Erik Lindberg blev far till Folke Lindberg och farfar till Jakob Lindberg. Han ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.