Bruno Bettelheim: Surviving

Bruno Bettelheim hade anmärkningsvärda framgångar med att behandla djupt känslomässigt störda barn. Som elev till Sigmund Freud var han en hängiven motståndare till B.F. Skinners och andra behavioristers operant betingningsmetoder. Bettelheim, född i Österrike, kom till USA 1939. Djupt påverkad av året han tillbringade i ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget, återspeglar han i sina skrifter sin känslighet och kunskap om den rädsla och ångest som framkallas under sådana förhållanden. Hans berömda Individuellt och Massbeteende (1943), först publicerad i en vetenskaplig tidskrift och sedan i broschyrform, är en studie av den mänskliga personligheten under stressen av totalitär terror och koncentrationslägerliv. Bettelheim ser ett samband mellan störningarna hos koncentrationslägeröverlevande och de hos de autistiska, eller stelt tillbakadragna, barn som han beskriver i Den tomma fästningen (1967), eftersom båda har upplevt extrema situationer. Drömmens barn (1969) beskriver med avsevärd entusiasm frånvaron av neuros hos barn som växte upp på kibbutzer i Israel i grupper av andra barn och omhändertogs av vuxna som inte är deras föräldrar. Bettelheim anser att amerikanska gettobarn skulle dra nytta av denna typ av erfarenhet framför den i bästa fall delvisa hjälpen från nuvarande program som är utformade för att påskynda utbildningsframsteg för de utsatta. Från 1944 till 1973 tjänstgjorde Bettelheim som rektor för Sonia Shankman Orthogenic School, ett bostadslaboratorium för behandling av störda barn vid University of Chicago. Fram till sin död 1990 förblev Bettelheim aktiv i sina vetenskapliga sysselsättningar och fortsatte att skriva om att ta hand om friska barn och ägna sig åt att förbättra den mänskliga situationen