Stan Getz - The Roost Quartets

CD-album med Stan Getz, "The Roost Quartets". Innehåller 21 spår, VG++
Recorded in New York City on May 17, 1950 (tracks 1-7), December 10, 1950 (tracks 8-15), March 1, 1951 (tracks 16-21).

Ur tidningen pop: Jämte trumpetaren Chet Baker är väl tenorsaxofonisten Stan Getz den främste ambassadören för den amerikanska västkustens coola jazzstil, där melodierna surfar på varma, mjukt böljande vågor. Själv var han dock från östkusten, Philadelphia närmare bestämt.

Getzs kommersiella högtidsstund kom på sextiotalet när han upptäckte bossanovan, men redan innan han ens hunnit fylla 3o var han en mästare på att få livets hängmatta att gunga på ett lojt och behagligt sätt.

Genom alla år — decennier egentligen — har Stan Getz bibehållit en varm, romantisk, avspänd ton, som dock kan hetta till rejält om så krävs. Rent rytmiskt är han också en av de mer intressanta saxofonisterna.

Stan Getz fick chansen att vara med om bebopens hela storhetstid, från tidigt fyrtiotal och framåt. Han var nätt och jämnt 15 år när han rymde hemifrån för att spela i Dick »Stinky« Rogers band. Ett år senare, när han var gammal nog för att lämna skolan, turnerade han med Jack Teagardens storband, därefter Stan Kenton, Jimmy Dorsey, Benny Goodman och Woody Herman, som döpte sin saxsektion — Getz, Serge Chaloff, Zoot Sims och Al Cohn — till »The Four Brothers«.

På denna CD finns samtliga existerande 21 tagningar från 1950 och 1951 som spelades in för det lilla skivbolaget Roost, strax innan Getz fick kontrakt med Verve. Roost-epoken blev synnerligen kort, men den tillhör hans allra bästa perioder, delvis tack vare det förstklassiga bandet som kompade honom, däribland pianisterna Al Haig och Horace Silver.

Detta är för övrigt samma tidsperiod som när Getz för första gången kom till Sverige och spelade tillsammans med bland annat Bengt Hallberg.
På Roost spelade Getz in traditionell kvartettjazz i en ren, okomplicerad form som ändå är både utsökt och lockande. Att musik är lättillgänglig behöver inte alltid innebära att den är utslätad eller intetsägande.

Speciellt lyckat blev samarbetet med Al Haig, som ingick i Charlie Parkers legendariska kvartett, och flera av låtarna här är utmärkta exempel på deras intuitiva samarbete — som inledande »On the Alamo« eller standardklassikern »You Go to My Head«.

Tillsammans med Horace Silver, Joe Galloway och Walt Bolden blir anslaget lite hårdare och mer tydligt rytmiskt, bland annat i talande »Strike Up the Band« eller »For Stompers Only«. Samtidigt förlorar Getz aldrig sensualismen ur sikte. I »It Might As Well Be Spring« är skymningen djupblå och det doftar blommande träd från verandan. Och trots att inspelningarna gjordes i New York råder det ingen tvekan om var vi befinner oss.