Vikingatida mynt - Aethelred II (978-1016) - First hand typ präglad i Wilton (cirka 979-985) under myntmästare Leofwold - Tidigare okänd och odokumenterad myntmäster - Möjligen unik i privata och offentliga samlingar. Mynttypen som sådan är mycket ovanlig och myntorten Wilton är extremt sällsynt med endast 2 noterade försäljningar (myntmästare Osbern och Eadwine) i den internationella databasen Coin Archives Pro för de senaste ca 25-åren. Silver, 1.70g, 20mm, Stampställning 90 grader (kl 3). Kvalitet 1+/01, åtsidan något korroderad.

Åtsida
Kungens högervända draperade byst med diadem på huvudet och titel i omskriften: "+ ÆÐELRED REX ANGLOX"

Frånsida
Guds hand som sträcker sig ner från ett moln, flankerad av de grekiska bokstäverna Alfa och Omega (A och ?). I omskriften myntmästarens namn och myntort: "+ LEOFWOLD M-O PILTV."

Paradoxen med ett blomstrande myntväsende i ett land under belägring
Under Æthelred II:s oroliga regeringstid, präglad av vikingaangrepp och politiskt sönderfall, fungerade myntsystemet som en av den senanglosaxiska statens mest effektiva och centraliserade institutioner. Trots militära nederlag upprätthölls – och utvecklades – ett av Europas mest sofistikerade monetära system, ett arv från fadern kung Edgar. Edgars reform omkring 973 införde en enhetlig mynttyp och centraliserad distribution av stampar, vilket garanterade enhetlig design och hög kvalitet i hela riket. Kärnan var renovatio monetae – den regelbundna ”förnyelsen av myntet”. När en ny typ infördes ogiltigförklarades den gamla, och alla tvingades växla in sina mynt mot en avgift, monetagium, som delades mellan kronan och myntmästaren. Systemet fungerade både som kontrollinstrument och som en effektiv beskattning, särskilt viktig för att finansiera de enorma danagäld-betalningarna till vikingarna.

Myntförnyelsen fick under Æthelreds krisår även en ideologisk dimension. Ärkebiskop Wulfstan av York formulerade tanken om feos bot – ”förbättring av myntet” – där ren metall och korrekt design symboliserade andlig rening. Att återkalla och smälta ner gamla mynt sågs som en rikstäckande botgöringsakt för att blidka Guds vrede. Varje växling blev därmed en kollektiv ritual för kungadömets frälsning.

Under Æthelred II:s regeringstid fanns ett imponerande nätverk av över 80 myntorter, varav 73 är kända vid namn. Produktionen dominerades av stora befästa städer som London, Lincoln, York och Winchester, medan regionala centra som Canterbury, Chester, Exeter och Thetford också bidrog betydligt. Mindre myntorter i småstäder var ofta kortlivade. Följande mynttyper utmyntades under Aethereds regeringstid
- First Small Cross – ca 978–979
- First Hand – ca 979–985
- Second Hand – ca 985–991
- Benediction Hand – ca 991
- Crux – ca 991–997
- Small Crux – ca 995–997
- Intermediate Small Cross – ca 995–997
- Hybrider och Transitional Crux – ca 995–997
- Long Cross – ca 997–1003
- Helmet – ca 1003–1009
- Agnus Dei – ca 1009
- Last Small Cross – ca 1009–1016

England hårt drabbat – Wilton plundrat och nedbränt av Sven Tveskägg 1003

Enligt Anglosaxiska krönikan plågades England 978–1018 av ständiga vikingaräder, förräderi och tunga tributer. Efter mordet på kung Edvard 978 besteg hans bror Ethelred tronen. Riket hölls först samman, men från 980 kom sjörövarflottor som plundrade Southampton, Chester och kusterna. 982 brann London, och hotet växte.

991 besegrades jarlen Byrhtnoth vid Maldon, och för första gången betalades en stor tribut – 10 000 pund – för fred. 994 återvände Olav Tryggvason och Sven Tveskägg tillsammans; London stod emot, men stora delar av södra England plundrades. Freden köptes för 16 000 pund, och Olav lovade att inte återvända.

Under åren 997–1001 härjades stora delar av landet. 1003 förrådde jarlen Elfric försvaret mot Sven, som brände Wilton och Sarum. Året därpå plundrades Norwich och Thetford. 1006 följde nya härjningar och en tribut på 30 000 pund. Kungens försök att bygga flotta 1008 misslyckades, och 1011 föll Canterbury; ärkebiskop Elfeah mördades. England betalade då 48 000 pund.

1013 landsteg Sven och tvingade nästan hela landet till underkastelse; Ethelred flydde. Men Sven dog 1014, och Ethelred återvände. Knut, Svens son, fortsatte kriget och fick stöd av förrädiske jarlen Edric Streona. Slaget vid Assandun 1016 blev avgörande: Edmund Järnsida besegrades och fick Wessex, Knut resten. Edmund dog samma år, och Knut blev ensam härskare.

1017 delade Knut riket, avrättade Edric och gifte sig med drottning Emma. Året därpå betalades den sista stora tributen – 72 000 pund från riket och 10 500 från London – innan de flesta danska styrkorna återvände. Krönikan tecknar bilden av ett England utmattat av eld, svärd och förräderi, där köpt fred aldrig var mer än tillfällig, fram till Knuts slutliga seger.