Karl XV:s kröning i Stockholms Storkyrka den 3 maj 1860 - Minnespenning med härligt porträtt
Silver, 12.75g, 31mm. Graverad av Lea Ahlborn (Sveriges första kvinnliga mynt- och medaljgravör), kvalitet 1+/01+, SMB 49b

Åtsida
Konungens krönta högervända bröstbild ikläd full kröningsskrud med de fyra ordenskedjorna hängande på bröstet. Under bilden gravörens namn: "LEA AHLBORN" och i omskriften: "CARL XV SVERIGES NORR. G. O. V. KONUNG KRÖNT ÅR 1860"

Frånsida
Inom en lagerkrans bestående av två korslagda grenar, konungens valspråk på tre rader
"LAND
SKALL MED LAG
BYGGAS"

Kröningen av Karl XV
Den 3 maj 1860 fylldes Stockholms gator av människor. Nyfikenheten var påtaglig, för nu skulle Sverige få se sin nye kung, Karl XV, krönas i Storkyrkan. Den 34-årige monarken hade redan regerat i nästan ett år sedan faderns död, men kröningen blev den ceremoniella bekräftelsen på hans ställning som konung av Sverige. Några månader senare väntade en motsvarande, men mer politiskt laddad, högtid i Trondheims Nidarosdomkyrka, då han även kröntes till Norges kung under namnet Karl IV.

Förberedelser och förväntningar
Förväntningarna inför kröningen var stora. Karl hade snabbt gjort sig känd som en folklig och karismatisk prins, ofta kallad ”Kron-Kalle”. Han älskade konst, musik och litteratur, och trivdes bäst i sällskap som var mer spontant än strikt hovlivets formella regler. Men nu väntade det mest traditionsbundna av alla ceremonier: kröningen, en handling som symboliserade kontinuitet, makt och helighet.

I veckor hade förberedelserna pågått. Kyrkan smyckades med fanor och blommor, gatorna putsades upp och folket reste långväga för att få en skymt av processionen. För Karl själv var det ett avgörande ögonblick – inte bara en formell ritual, utan ett tillfälle att visa sin syn på kungadömet i en tid då liberalism och reformvilja växte sig starka. Samtidigt var hans impulsiva natur och starka personliga vilja redan en källa till oro inom den politiska eliten.

Processionen
På morgonen ringde kyrkklockorna i Stockholm. Från Stockholms slott utgick processionen: hovfolk, ämbetsmän, militärer och höga dignitärer marscherade mot Storkyrkan. Folk trängdes längs vägen, och i de officiella skildringarna steg jublet när vagnen med kungaparet visade sig. Drottning Lovisa av Nederländerna, Karls gemål sedan 1850, satt vid hans sida. Allt var dock inte enbart jubel; i en tid av stora sociala klyftor fanns också de som såg spektaklet med likgiltighet eller som en symbol för en förgången tids makt. Kungens yttre gjorde starkt intryck. Lång och reslig, med självsäker blick och markerade drag, bar han en praktfull dräkt med mantel och ordnar. Det var en bild som förenade tradition med den nya tidens ideal: majestätisk men ändå nära folket.

Själva ceremonin
Inne i Storkyrkan väntade rikets främsta män. Ärkebiskopen förde ordet och de symboliska handlingarna följde varandra i bestämd ordning. Karl knäböjde vid altaret, mottog smörjelsen, kronan sattes på hans huvud och spiran i hans hand. Orden om att han nu var Guds och folkets smorde kung ekade genom kyrkorummet. Ceremonin präglades av både vördnad och politisk laddning. Karl var inte enbart arvtagare till en lång kungadynasti – han var också den som skulle leda Sverige in i en ny era. Representationsreformen låg ännu några år bort, men den politiska kampen om dess utformning pågick redan för fullt. Kröningen blev därmed en påminnelse om monarkins traditionella makt i en tid då parlamentarismens och folkstyrets principer vann alltmer mark.

Ett kungadöme i förändring
Kröningen blev på många sätt en symbol för övergången mellan gammalt och nytt. Det medeltida arvet med heliga riter levde kvar, men samtidigt växte en starkare idé om monarken som folkets konung snarare än enväldig härskare. Karl XV själv förkroppsligade denna dubbelhet: han var genuint reformvänlig men samtidigt mån om sin personliga makt, vilket ofta ledde till skarpa konflikter med hans ministrar. Han var både majestätiskt traditionsbunden och en charmigt folklig ”Kron-Kalle” som ibland använde sin popularitet för att gå förbi regering och riksdag. Efter ceremonin återvände processionen till slottet, där festligheterna fortsatte med banketter och musik. Folket firade på gatorna, och överallt vajade fanor. I Karl XV såg många en kung som kunde förena det högtidliga med det mänskliga.

Efterklang
Karl XV:s kröning 1860 kom att bli en av 1800-talets mest praktfulla kungliga ceremonier i Sverige. Den markerade inte bara början på hans regering, utan också en tid då landet moderniserades i snabb takt. I folkets ögon var Karl en kung som vågade visa känslor, som skrev dikter, målade tavlor och som inte alltid dolde sin mänskliga sida. När kronan sattes på hans huvud den där vårdagen i Storkyrkan var det därför mer än en gammal ritual. Det var början på en regentgärning som, med all sin glans och sina inre motsättningar, skulle prägla Sveriges och Norges komplicerade väg in i en ny tid.