Malm, Gösta (1873-1965). Statens Vattenfallsverks Chef 1928-1938.

Graverad år 1938 av Svante Nilsson (1869-1942), signerad "SVANTE NILSSON" på båda sidor. Brons 56 mm. Vikt 84,0 gram. Stor trevlig medalj! Praktskick!

GÖSTA MALM (1873-1965)
Carl Gustaf "Gösta" Oscar Malm, född 11 maj 1873 i Estuna socken, Stockholms län, död 11 januari 1965, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör, politiker och ämbetsman, far till författaren Einar Malm och arkitekten Sven Malm.

Malm blev student 1891, utexaminerad från Kungliga Tekniska högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst år 1895. Han blev löjtnant i Väg- och vattenbyggnadskåren 1901, avancerade där till kapten 1910 och major år 1916 och tog avsked år 1917.

Ingenjörsuppdrag 1895-1917
Som nyutexaminerad tjänstgjorde Malm bland annat som arbetschef vid anläggning av vattenledning, kloaker och gator i Oxelösund. 1899 anställdes han vid Stockholms vattenledning. Chef där var Fredrik Vilhelm Hansen, vilket blev inledningen till ett mångårigt samarbete.

Han var arbetschef för anläggningen av Stockholms nya vattenledningsverk vid Norsborg 1901-1905, blev arbetschef vid Trollhätte kraftverksbyggnader 1906 och för Trollhätte kanals ombyggnad 1909 samt underdirektör för Trollhätte kanal- och vattenverk samma år. 1910 förordnades han till överingenjör och var 1910-1914 chef för Vattenfallsstyrelsens byggnadsbyrå.

Det var en för svenska förhållanden mindre vanlig ingenjörsgärning som han fullgjorde under denna 15-årsperiod, då han som teknisk ledare för såväl konstruktions- som byggnadsarbetena hann med inte bara fullbordandet av Norsborgsverket och Trollhätte kraftverks två första utbyggnader samt till väsentligaste delar ombyggnaden av Trollhätte kanal, utan även utförandet av Porjus kraftverk och i huvudsak Älvkarleby kraftverk.

Åren 1914–1917 var han verkställande direktör i AB Skånska Cementgjuteriet.

Politiska uppdrag 1917–1928
Han var under åren 1917–1928 landshövding i Norrbottens län, dock med två avbrott för ämbetsperioder som minister. Som landshövding ägnade han sig särskilt åt länets kommunikationsfrågor.

Malm var från 27 oktober 1920 till 13 oktober 1921 handelsminister i Louis De Geers och Oscar von Sydows ministärer, samt 19 april 1923–18 oktober 1924 socialminister i Ernst Tryggers ministär, bägge uppdragen som partipolitiskt obunden.

Generaldirektör för Vattenfallsstyrelsen 1928–1938
År 1928 lämnade Malm landshövdingeresidenset i Luleå och tillträdde posten som generaldirektör i vattenfallsstyrelsen, där han kom att stanna till 1938. I motsats till tiden fram till 1920-talet, som på kraftverksutbyggnadens område präglats av optimistisk utbyggnad, blev 1930-talet en period av konsolidering, organisatorisk rationalisering och mindre iögonfallande expansion.

En stor insats under Malms ledning var att binda ihop det svenska kraftnätet så att elen från norr kunde distribueras till mellersta och södra Sverige. Regleringen av Vänern slutfördes och flera nya kraftverk började byggas.

Andra uppdrag
Malm var ordförande 1911–1913 i Svenska Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst och 1915–1916 i föreningen, ledamot av Statens järnvägars trafikråd 1916–18, ordförande i Betongbronämnden 1917–1921, i Statsbaneekonomikommissionen 1920–1921 samt för sakkunnige för maskinell vägtrafik 1920–1923. Efter denna tid hade han diverse utredningsuppdrag och var även tekniskt sakkunnig.

Malm publicerade tekniska avhandlingar och redogörelser för av honom utförda byggnadsföretag (bland annat del III, avdelning 1 i "Trollhättan, dess kanal- och kraftverk") samt artiklar i "Teknisk tidskrift" med mera. År 1963 utkom självbiografin I mina krafts dagar.

Utmärkelser
Han blev 1919 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien och förste hedersledamot 1946, tilldelades 1943 IVA:s stora guldmedalj "för hans insatser som vattenkraftbyggare, för vägväsendet och särskilt för tekniskt-vetenskaplig forskning och utsågs 1944 till teknologie hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan 1944. 1938 blev Malm ledamot av Krigsvetenskapsakademien.

SVANTE NILSSON (1869-1942)
Svante Edvin Nilsson, född 10 juni 1869 i Stockholm, död 21 maj 1942 i Stockholm, var en svensk medaljkonstnär, sångtextförfattare och lutsångare.

Nilsson började studerade medaljgravyr för Adolf Lindberg vid tretton års ålder, och efter tio år i lära behärskade han konsten att framställa medaljstamparna. Han belönades med Kommerskollegiums stipendium 1893 som han använde till att vidareutbilda sig i Paris och Rom. Han blev kvar i Paris och samarbetade med den i Frankrike bosatte svenska medaljgravören Sven Kulle samtidigt som han bedrev studier vid École des Arts Décoratifs och vid Académie Colarossi. Nilsson deltog i ett flertal utställningar och han kom under Parisåren att spela en betydande roll inom den svenska konstkolonin, där hans hem blev en samlingsplats för många konststuderande svenskar. Han återvände till Sverige vid första världskrigets utbrott 1914.

Han är representerad vid Nationalmuseum och Kungliga Myntkabinettet. Som musiker var han en uppskattad lutsångare med Bellman och gamla franska sånger som specialitet.