Sundberg, Anton Niklas (1818-1900). Ärkebiskop. 25 år som Prokansler för Uppsala Universitet.

Graverad år 1895 av Adolf Lindberg, signerad. Utdelad av Uppsala Universitet, då Sundberg 1895 varit prokansler för universitetet i 25 år. Brons 58 mm. Vikt 84,0 gram [Reference: Hy.II.244].

Åtsida: Niklas Anton Sundbergs bröstbild, vänster. "ANTONIVS NICOLAVS SVNDBERG REGNI SVECANI ARCHIEPISCOPVS". Signerad "A.LINDBERG" med liten text framför bröstet.

Frånsida: Hopbundna kvistar av lager, ek och palm. "PROCANCELLARIO SVO", "VIRO OMNI LAVDE ORNATO", "DE PATRIA TOTA DEQVE IPSA", "EGREGIE MERITO", "QVINQVE LVSTR . MEMORIAM", "PIE RECOLENS", "VINIVERSITAS REGIA", "VPSALIENSIS", "MDCCCLXXXXV".

Sundberg ansågs vara en mycket frispråkig person, ofta med slagfärdiga uttalanden (här en anekdot från samtiden):

Vid ett tillfälle var Sundberg på middag hos Oscar II och ville börja med bordsbön, men eftersom kungen redan satt sig var det för sent. Då sade Oscar II: "Nu lurade jag dig på bordsbönen, Anton Niklas!", varpå ärkebiskopen svarade: "Inte alls Ers Majestät. Jag vet hur det går till i det här huset, så det klarade jag av redan på Norrbro!".

ANTON NIKLAS SUNDBERG (1818-1900)
Anton Niklas Sundberg, född 27 maj 1818 i Uddevalla, död 2 februari 1900 i Uppsala, var en svensk präst, ärkebiskop och politiker.

Biografi
Sundberg var son till hattmakaren Sven Sundberg och Sara Katarina Lund. Han blev student vid Uppsala universitet 18 år gammal och filosofie kandidat där 1841. Året efter, 1842, blev han filosofie doktor och teologie kandidat och docent i symbolik och kyrkohistoria 1845 och docent i teologiska prenotioner 1846. Han prästvigdes 1845. Senare blev han juris hedersdoktor vid Köpenhamns universitet 1879. Den akademiska banan inleddes med att han blev adjunkt i teologi vid Lunds universitet 1849 och åren 1852–1856 professor i dogmatik och moralteologi. År 1856–1864 var han professor i kyrkohistoria och symbolik vid universitetet. År 1861 utnämndes han till domprost i Lund innan han 1864 utsågs till biskop i Karlstads stift. Den sistnämnda positionen gjorde honom till självskriven ledamot i prästeståndet vid den sista ståndsriksdagen 1865/66. Detta ämbete innehade han till 1870 då han blev ärkebiskop och prokansler vid Uppsala universitet. År 1873 ledde han Konung Oscar II:s kröning.

Som politiker var Sundberg talman i andra kammaren 1867–1872. År 1877–1892 var han ledamot i första kammaren och dess talman 1878–1880. Han utsågs till ledamot av Svenska Akademien 1874 och av Kungliga Vetenskapsakademien 1877. Den 6 oktober 1874 blev Sundberg hedersledamot av Vitterhetsakademien. Efter andrakammarvalet hösten 1887 var han påtänkt som statsminister efter Robert Themptander.

Sundbergs slagfärdighet
Sundberg ansågs vara en mycket frispråkig person, framför allt med tanke på hans ställning som ärkebiskop. Ett exempel på Sundbergs slagfärdighet är en historia där han, då han just missat tåget, lär ha sagt: Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med. Vid branden i Karlstad 1865 sammanfattade Fröding landshövding Carl Ekströms respektive Sundbergs insatser med orden: landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte. Vid ett tillfälle var Sundberg på middag hos Oscar II och ville börja med bordsbön, men eftersom kungen redan satt sig var det för sent. Då sade Oscar II: Nu lurade jag dig på bordsbönen, Anton Niklas!, varpå ärkebiskopen svarade: Inte alls Ers Majestät. Jag vet hur det går till i det här huset, så det klarade jag av redan på Norrbro! Ett annat uttalande som tillskrivs Sundberg är: Näst gudlighet och sedlighet finns det inget värre än små snapsglas!

PROKANSLERÄMBETET I SVERIGE
Prokansler är en akademisk titel för ställföreträdaren för en universitetskansler.

Prokanslern var i Sverige den lokale ställföreträdaren för universitetskanslern, vilken vanligtvis bodde i Stockholm. Fram till 1893 hade varje universitet sin egen kansler. Ett prokanslersämbete fanns inrättat i Uppsala universitets äldsta konstitutioner och inrättades successivt vid Åbo akademi och Lunds universitet. Det var de lokala stiftens biskopar som, vid sidan av sitt biskopsämbete, innehade detta statliga ämbete. Alla prokanslerer hade tidigare varit professorer.

Enligt 1876 års universitetsstatuter skulle prokanslern "göra sig underrättad om alla universitets angelägenheter, lärarnas verksamhet, undervisningens gång och de studerandes sedliga förhållanden samt med upplysningar, råd och påminnelser där han så nödigt aktar, främja universitets väl och anseende". Han hade rätt att utan rösträtt delta i konsistoriets sammanträden och skulle yttra sig till exempel i stipendie- och tjänstetillsättningsfrågor.

Som en följd av samhällets modernisering under 1900-talet med ökade kommunikationer ansågs prokanslersämbetet mindre nödvändigt. Som ett led i separerandet mellan kyrka och universitet, och samt till följd av den opinion och kritik som riktade mot prokanslerernas tolkning av universitetsstatuterna i en del tillsättningsärenden, avvecklades prokanslersämbetet successivt under 1900-talet. Definitivt beslut härom fattades 1934, varvid de då fungerande prokanslererna skulle sitta sin ämbetstid ut. Prokanslern i Lund biskop Edvard Magnus Rodhe blev emeritus 1948 och prokanslern i Uppsala ärkebiskop Erling Eidem 1950.