Stenbock (1614-1685) av Johan Georg Breuer efter 1664 - EXTREMT RAR - Ex. Bonde

Gustav Otto Stenbock (1614-1685) av Johan Georg Breuer efter 1664 - EXTREMT RAR - RR - Ex. Bonde
Denna imponerande silvermedalj är präglad till ära av den svenske fältmarskalken och riksrådet Gustaf Otto Stenbock. Graverad av den medaljkonstnären Johan Georg Breuer och är tillverkad efter år 1664, vilket var året då Stenbock nådde en av sina högsta poster som riksadmiral. Av högsta numismatiska och historiska betydelse. Silver 63,13g, 50mm. Hyckert NMVII:2 och har där tilldelats raritetsbeteckningen RR, vilket indikerar att den är mycket sällsynt. Proveniensen är också välkänd och förnämlig; exemplaret ingick tidigare i friherre Bondes samling och såldes år 2010 av Ulf Nordlind mynthandel på deras auktion 6, där den hade objektnummer 830. Kvalitet 1/1+, mindre märken.

Åtsida
En detaljerad och kraftfull högerställd bröstbild av Stenbock. Han är porträtterad i tidstypisk barockstil med ett långt, lockig peruk och draperad klädnad som över en rustning. Porträttet utstrålar den auktoritet och ställning han hade i stormaktstidens Sverige. Längs kanten löper omskriften på latin: GVST:OTTO:STENBOCK: R:S:ARCHITHALASS:. Detta är en förkortning för Gustavus Otto Stenbock, Regni Sueciae Archithalassus, vilket på svenska betyder "Gustaf Otto Stenbock, Sveriges Rikes Stor-Amiral" (Riksadmiral).

Frånsida
Fältet domineras av ett stort, klassiskt ankare som står för hopp, stabilitet och framför allt för den marina makten. I detta sammanhang är ankaret en direkt hänvisning till Stenbocks ämbete som flottans högste befälhavare. Längs den övre och vänstra kanten återfinns devisen TEMPORE ET ASSIDVITATE. Detta latinska motto översätts till "Med tiden och ihärdighet" eller "Genom tid och flit". Mottot och ankaret samverkar för att hylla en karriär som genom uthållighet och långsiktigt arbete nått den högsta marina positionen i riket.

Gustaf Otto Stenbocks liv är en av den svenska stormaktstidens mest fängslande berättelser – en resa från hyllad fältherre på Europas slagfält till syndabock för en av flottans största katastrofer. Hans karriär illustrerar både de svindlande höjder och de djupa fall som var möjliga i 1600-talets Sverige.

Stenbock, som saknade formell högre utbildning, inledde sin bana som hovjunkare hos Gustav II Adolf men fann snabbt sitt kall i det militära. Under trettioåriga krigets blodiga drabbningar, som vid Nördlingen, Wittstock och Leipzig, steg han snabbt i graderna. Han visade prov på strategisk skicklighet och personligt mod – vid Leipzig 1642 ledde han sitt regemente i en djärv attack som erövrade fiendens artilleri, men blev själv sårad i benet. Vid krigsslutet 1648 hade han avancerat till general, en av rikets mest respekterade arméofficerare.

Hans verkliga storhetstid kom under Karl X Gustav. Kungen såg Stenbocks militära geni och gjorde honom till en av sina närmaste män under det krävande fälttåget i Polen. Stenbock var instrumental i erövringen av Warszawa, Thorn och Marienburg och vann avgörande segrar som säkrade svensk kontroll över stora områden. Som belöning överöstes han med gods och förläningar. När Danmark förklarade krig 1657 fick Stenbock det yttersta ansvaret för rikets försvar. Hans insatser var blandade; ett oavgjort slag i Halland möttes av kungligt missnöje, men detta följdes av framgångar i Norge. Efter freden utnämndes han till generalguvernör över de nyvunna skånelandskapen, där han lade grunden för försvenskningen och samtidigt byggde upp en enorm personlig förmögenhet.

Karriärens absoluta lågvattenmärke och eftermälets mörka skugga kom 1664. Genom politiskt stöd från sin svåger, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie, utnämndes Stenbock till riksamiral – befälhavare över flottan. Utnämningen var katastrofal. Stenbock, en landkrabba utan någon som helst erfarenhet av sjökrigföring, misslyckades totalt med att förvalta sitt nya ämbete. När skånska kriget bröt ut 1675 var flottan i ett bedrövligt skick. Fartyg var murkna, maten skämd och besättningarna sjuka. Stenbocks försök att segla ut mot fienden slutade i ett förödmjukande fiasko innan flottan ens mött strid.

Konsekvenserna blev förödande. I en politisk rättegång, delvis driven av motståndare till De la Gardie-partiet, förklarades Stenbock oduglig för sitt ämbete, suspenderades och dömdes till ett astronomiskt skadestånd. Under Karl XI:s envälde och reduktion förlorade han dessutom stora delar av sina egendomar. Även om han fick en viss upprättelse som befälhavare under krigets senare skede, var hans rykte som statsman förstört.

Gustaf Otto Stenbocks öde är en skarp påminnelse om att militär briljans på land inte garanterar framgång på havet. Han var en av sin tids främsta arméstrateger, men hans eftermäle definieras oundvikligen av det katastrofala misslyckandet som riksamiral – en position han aldrig borde ha haft.