Ordenstecken. Stora Amaranterorden (SAO), grundad av drottning Kristina 1653, återupplivad 1760.

Amaranterorden grundades 6 jan 1653 i Stockholm av drottning Kristina, återupplivad som Stora Amaranrerorden 24 juli 1760 av bokhållaren Claes Qvist och notarien Edvard Johan Sandell.

Åtsida: Två motvända "A" (Alexandra Amaranta) ihopsatta till monogramform, Ordens valspråk "MEMORIA . DULCIS" (Ljuvt skall minnet härav vara). Nedtill ihopbundna lagerkvistar.

Frånsida: "D. 9 JANUARII", 1653." (datumet för ordens grundande), "D. 24 JULII", "1760," (ordens återetablering).

AMARANTERORDEN (den ursprungliga orden instiftad av drottning Kristina 1653)
Vid en fest på Stockholms slott 9 januari 1653 uppträdde drottning Kristina som herdinnan Amarante - namnet valde hon som uppmärksamhet åt sin "gunstling" ambassadören Antonio Pimentel de Prado, född i Amarante i Portugal. Drottning Christina hade redan innan Amaranterordens tillkomst planer på att konvertera till den romerska kyrkan och i denna process hade hon främst fått hjälp av just nära vännen Pimentel de Prado.

Vid festen dansades en gavott med 14 utvalda par vilka listades "par Ordre d'Amarante" av kammarherre Christoff Delphicus Dohna. Dessa utgjorde grunden i den galanta hovorden (senare statsorden) som därpå stiftades med namnet Amaranterorden. Orden tilldelades furstliga personer, främmande sändebud och högstående svenskar.

I sina memoarer berättar Kristina att det var en sed vid svenska hovet att fira trettondagen med en kostymbal. Festerna firades med sådan prakt att de överträffade allt vad man sett i Norden. Trettondagsbalen 1653 firades enligt romerskt mönster och kallades Gudarnas högtid i ”det lyckliga Arkadien”. Kristina bytte senare under kvällen klänning, varefter juvelerna som prytt Amarantas dräkt sprättades bort och delades ut till de närvarande.

Vid nästföljande bal (den första efter Amaranterordens instiftande) bestämdes att medlemmarna skulle bära grekiska herdenamn, stiftarinnan själv hade då herdinnenamnet Basilissa, "drottningen".

Kristina konfirmerades juldagen 1655 in i den nya läran i Peterskyrkan i Rom av påven Alexander VII. Hon antog då namnet Christina Maria Alessandra (för att hedra påven) och skrev sig sedan alltid Christina Alessandra. Efter drottningens konvertering till katolicismen och flytt till Rom somnade Amaranterordens verksamhet in. Dock blev Amaranterorden känd genom att den under 1600- och 1700-talen upptogs i den tidens alla stora ordensverk som Sveriges första statsorden.

STORA AMARANTERORDEN (den återupplivade orden 14 juli 1760)
När Stora Amaranten återetablerades var namnet ingalunda okänt eller bortglömt, den nybildades på Kristinadagen 14 juli 1760 på initiativ av högreståndsungdomarna Claes Qvist (21 år) och Edvard Johan Sondell (21 år). Bland de första medlemmarna anges också H. Sondell, J. A. Malmgren och hans syster Beata Elisabeth Malmgren (16 år). Ingen av dessa hade någon framstående plats i samhället eller en stadgad ålder. Claes Qvist blev den återupplivade ordens första stormästare.

Vid sidan av sällskapsnöjen hade orden i början också högre syften, att "i en vald krets främja allmaktens ära och sådana göromål som icke kunna misshaga det allseende ögat". Ingen fick intas som inte bekände sig till den evangeliskt-lutherska läran. Snart förvandlades detta sällskap till ett förnämt gille för Stockholms högre samhällsklasser. Till en början höll man till i Piperska Muren, därefter i Westmanska huset vid Kungsbacken och äg