Boken handlar om judarnas öde i fascismens Italien.

När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. För att möjliggöra samarbetet med Nazityskland införde Italien dock 1938 långtgående raslagar. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk ”judepolitik”. Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustasjas mördarband i Kroatien, visste man var att signera dessa judars dödsdom, så det skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.