300-årsminnet av Gustav II Adolfs död (1632–1932) av Alfred Ohlsson
Vackert exemplar, Brons, 78.69g, 56mm, kvalitet 01/0, SKM 545b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024)

Åtsida
Konungens högervända lagerkrönta bröstbild. I axelavskärningen konstnärens monogram. I omskriften: "MAG·GVSTAV·ADOLPH·D·G·SVEC·GOTH·VANDALO·REX·MAG" (= Magnus Gustavus Adolphus, Dei Gratia Suecorum, Gothorum et Vandalorum Rex Magnus — ”Den store Gustav Adolf, av Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung”)

Frånsida
Det krönta stora riksvapnet, innehållande de tre kronorna, folkungalejonet och vasakärven som hjärtsköld. Skölden är omgiven av en ornamenterad kartusch.
- Text (övre): CVM DEO ET VICTRICIBVS ARMIS· Latin för "Med Gud och segrande vapen", (ett av Gustav II Adolfs valspråk).
- Text (nedre): MDCXXXII : MCMXXXII. Romerska siffror för årtalen 1632 (kungens dödsår vid Lützen) och 1932.

Gustav II Adolfs död – Europas öde på ett slagfält
När dimman lättade över det leriga fältet utanför Lützen den 6 november 1632, låg en av Europas mest fruktade härförare död. Gustav II Adolf, Sveriges kung, den protestantiska världens förkämpe och arkitekten bakom ett av 1600-talets mest effektiva krigsmaskiner, hade fallit i strid. Hans död skakade inte bara Sverige, utan hela den politiska kartan i Europa.

Vid tiden för kungens död befann sig Sverige på höjden av sin militära och politiska makt. Under det pågående Trettioåriga kriget hade Gustav Adolf förändrat spelreglerna. Hans krigföring var revolutionerande: han kombinerade snabb rörlighet, disciplinerat infanteri och effektivt artilleri i en taktik som bröt med de tunga, långsamma formationer som dominerat sedan medeltiden. Den svenska armén blev en spegelbild av en ny sorts stat – organiserad, rationell och genomsyrad av ideologi.

En kung i Europas stormcentrum
När Gustav II Adolf gick in i det tyska kriget 1630, var det inte bara för att försvara protestantismen. Det handlade lika mycket om att säkra Sveriges överlevnad som stormakt. Habsburgska trupper hade redan nått Östersjöns södra kust, och Sveriges handelsvägar hotades. Kungen såg kriget som en förebyggande åtgärd: ”Vi måste slå till innan de slår till mot oss.”

Under de följande två åren förändrades maktbalansen i Europa. Den svenska armén erövrade snabbt stora områden i Tyskland, och segern vid Breitenfeld 1631 gjorde Gustav Adolf till en legend. Protestantiska furstar strömmade till hans sida. Han sågs som ”Nordens lejon” – en kung sänd av Gud för att bryta det katolska väldet. Men samtidigt växte farhågorna bland hans allierade: hur mycket handlade egentligen om religion, och hur mycket om makt?

Lützen – seger till priset av kungen
Slaget vid Lützen blev symbolen för både Sveriges triumf och tragedi. Trots dimma, förvirring och blodbad vann svenskarna dagen – men till priset av sin konung. Kungen red in i striden utan sitt stålharnesk (en tidigare skada gjorde det omöjligt att bära), i tät dimma, och separerades från sina trupper. Hans kropp återfanns sönderskjuten och vanställd efter att ha fallit bland fiendens soldater.

Den svenska armén stod som segrare, men segern blev ihålig. Gustav Adolfs död skapade ett politiskt vakuum. I Sverige var hans dotter Kristina endast fem år gammal, och riket styrdes av förmyndarregeringen under Axel Oxenstierna. Samtidigt i Tyskland började de protestantiska allierade tvista om makt och territorier. Utan den karismatiske kungen som samlande kraft började fronten spricka.

Europas jämvikt förändras
På kort sikt försvagades det protestantiska lägret, men Sverige lyckades hålla sig kvar som stormakt. Oxenstierna fortsatte kriget med diplomati och organisation snarare än heroism. De svenska arméerna stod fortfarande starka, men utan Gustav Adolfs strategiska geni och personliga auktoritet blev målen mer pragmatiska.

Den fred som slutligen slöts i Westfalen 1648 [var ett direkt resultat av den politiska omvälvning som följde på kungens död.] var en konsekvens av den långa utmattningskamp som följde, där Sverige nu agerade utifrån de nya förutsättningar som kungens död skapat. Sverige erkändes som en av Europas stormakter och fick betydande territorier i Nordtyskland. Men den ideologiska dimensionen – kampen för protestantismen och för den ”gudomliga ordningen” – hade för länge sedan gått förlorad.

Arvet efter ”Nordens lejon”
Gustav II Adolfs död kom snabbt att mytologiseras. Redan samtiden såg honom som en martyr, en kung som offrat sitt liv för tron och fosterlandet. Hans dödsdag blev en symbol för både sorg och stolthet. Under 1600- och 1700-talen växte minnet till en del av den svenska självbilden: Sverige som moralisk stormakt, kallad att leda och skydda.