Nordenskiöld, Adolf Erik (1832-1901), upptäcktsresande. Nordostpassagen 1878-79. Försilvrad. Variant 2.

Variant: Försilvrad brons, gravörsignaturen till vänster (under hakan).

Till minne av Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) och Vegaexpeditionens bragd att ha funnit Nordostpassagen, 1878-79.

Graverad av Adolf Lindberg (1839-1916) år 1879, signerad "LINDBERG". Präglad vid Petterssons Knapp-makeri i Stockholm. Utdelad och såld i samband med Vegaexppeditionens hemkomst till Stockholm 24 april 1880. Försilvrad brons 27 mm. Vikt 9,5 gram.

Åtsida: Nordenskiöld porträtt, vänster. Omskrift "ADOLF ERIK NORDENSKIÖLD". Ytterst längs kanten en pärlrand. Nedtill under hakan gravörsignaturen "LINDBERG".

Frånsida: Inom två ihopbundna lagerkvistar texten "NORDOST-", "PASSAGEN", "FULLBORDAD", "1878-79". Upptill strålande femuddig polstjärna. Ytterst längs kanten en pärlrand.

Bild 4, en målning över hur man under 10 månader vintern 1878/79 satt fast i packisen norr om Sibirien. De vetenskapliga undersökningar man gjorde under denna tiden skulle bli det bestående värdet av denna expeditionen. Nordostpassagen som handelsväg visade sig vara omöjlig. Istället kom transsibiriska järnvägen att användas.

Bild 5 visar Vegaexpeditionens hela resrutt åren 1878-80.

ADOLF ERIK NORDENSKIÖLD (1832-1901)
Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, Finland, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, Södermanland, var en finlandssvensk adelsman i släkten Nordenskiöld upphöjd till friherre i Sverige, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, fick två barn.

Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och efter studentexamen 1849 både studerade och tog han sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln våren 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist. Han hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland vilket knappast var populärt hos den ryska överheten. Redan innan hade han av Friedrich Wilhelm Rembert von Berg tilldelats ett disciplinärt straff för att tillsammans med vänner ha uttryckt missnöje över att Sverige inte försökt befria Finland medan Ryssland var upptaget av Krimkriget, och efter detta nya tal dömdes han till att göra offentlig avbön eller landsförvisas. Han valde då det senare och bosatte sig 1858 i Stockholm. Efter att ha kommit till Sverige blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning.

Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Västgrönland 1870. Hans två första expeditioner skedde under ledning av Otto Torell, men de senare ledde han självständigt. Bland hans tidiga arbeten märks Geografisk och geognostisk beskrifning öfver ö. delarna af Spetsbergen och Hinlopen strait (1863), Utkast till Spetsbergens geologi (1866) samt några tillsammans med Nils Dunér författade arbeten.

Nordenskiölds främsta mål förblev dock att finna nordostpassagen, och det blev Vegaexpeditionen, resan med skeppet Vega från 1878 till 1880, då han fann denna passage, något som kom att bli den gärning han blev mest känd för.

Nordostpassagen - Vegaexpeditionen under Nordenskiölds ledning 1878-1880
Nordenskiöld bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte privata medel från mecenaten Oscar Dickson stod även kung Oscar II och Aleksandr Sibirjakov som finansiärer för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega under befäl av löjtnant Louis Palander.

Fartyget Vega stävade ut från Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 26 september frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjuktjerna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med.

Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget 18 juli 1879 kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. 20 juli passerade man Östkap och 2 september kunde man telegrafera från Yokohama om den lyckade färden.

Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skrivna i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander (som tog namnet Palander af Vega) för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band.

Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Drömmen gick dock aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde – vilka egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen.

ADOLF LINDBERG (1839-1916)
Johan Adolf Lindberg, född 4 sept 1839 i Stockholm, död 27 juni 1916 i Stockholm, var en svensk gravör. Han var far till gravören Erik Lindberg.

Efter folkskola gick Adolf Lindberg i guldsmedslära och studerade samtidigt vid Slöjdföreningens skola. Han var elev hos myntgravören Lea Ahlborn och studerade vid Konstakademien 1859–1868. Han studerade även i Köpenhamn och Paris för bland andra Paulin Tasset och Oudiné samt företog studieresor till Italien och Österrike.

Efter sin första utlandsvistelse grundade han en ateljé. Han tog starka intryck av den franska medaljkonsten. Hans starka sida var porträtt. Adolf Lindberg blev 1885 ledamot av Konstakademien och vice professor 1892. Från 1898 var han gravör vid Kungliga Myntverket.