Kristina (1632-1654). Drottning Kristina abdikerar den 6 juni 1654

Kristina (1632-1654). Drottning Kristina abdikerar den svenska tronen den 6 juni 1654. XR

Kunglig medalj porträtterande drottning Kristina (1632-1654) när hon abdikerar den svenska tronen den 6 juni 1654.

Graverad av Arvid Karlsteen ca 1682. Tenn, 41 mm. Vikt 17,9 gram. Kvalitet 1. Extremt sällsynt! [Referens: Dz 106c, se referensverket Sveriges Kungliga Medaljer av Roberto Delzanno, del 1, sidan 514].

Åtsida: Drottning Kristinas lagerkransade högervända bild, håret uppsatt med pärband. Omskrift: "REGINA CHRISTINA".

Frånsida: En strålande sol (symboliserande Kristina), därunder text på veckat band "NON FIT TAMEN INDE MINOR" (översatt "Den (solen/Kristina) blir likväl inte mindre därav").

Drottning Kristina avsäger sig den svenska tronen 6 juni 1654
Tidigt på morgonen den 6 juni 1654 samlades drottningen, hennes kusin Karl Gustav och riksråden i drottningens rum på Uppsala Slott. Drottningens tronavsägelse, Karl Gustavs kungaförsäkran och Kristinas underhåll underskrevs och förseddes med sigill. Därefter kläddes Kristina för sista gången i full kröningsskrud och de fem höga ämbetsmännen överlämnade i tur och ordning riksregalierna till henne och slutligen satte Per Brahe kronan på hennes huvud.

När allt detta var klart gick Kristina följt av adeln och rådsherrarna strax efter klockan nio in i rikssalen. Abdikationsseremonien blev precis som kröningen fast tvärt om. Inne i rikssalen tog hon av sig maktens symboler en efter en och stod slutligen endast i en vit sidenklänning. Ceremonien avslutades med tal av Kristina där hon tackade gud för att hon blivit född in i en berömd ätt och fått regera över ett mäktigt rike, sedan tackade hon riksförmyndarna som regerat så klokt efter det att hennes fader stupat. Hon tackade ständerna för deras kärlek, trohet och hörsamhet. Därefter vända hon sig med ett tal till efterträdaren Karl (X) Gustav och uppmanade honom att intaga tronen direkt vid detta tillfället Han avböjde detta och kom istället att krönas vid en egen ceremoni senare samma eftermiddag.

Kristina bosätter sig (inte självklart) i Rom
Följande dag avreste Kristina söderut, lämnade Sverige för att så småningom bosätta sig i Rom. Hon bosätter sig i Palazzo Riario (idag heter byggnaden Palazzo Corsini) i Rom med en frikostig underhållsrecess från Sverige. Hon kommer dock i många år framöver att strida om ytterligare ersättningar från Sverige, vilket gör att hennes band med Sverige försämras ytterligare.

Redan innan Drottning Kristina avsade sig den svenska tronen och lämnad landet, hade hon beslutat att åtminstone en tid bosätta sig i Rom där hon var högt aktad av sitt lärdomsrykte och framför allt av hennes övergång till katolska läran. Hon hade övervägt att permanent bosätta sig i Paris, men hade vid senaste besöket mötts av kallsinnighet och var missnöjd över konung Ludvigs vägran att lyssna till hennes råd och anspråk. Även hennes överdrivna fordringar i Rom skapade motstånd och beredde henne sådant obehag att hon t.o.m önskade återvända till Sverige. Då detta inte var något alternativ och att andra möjliga vistelseorter saknades kom hon ändå att bli kvar i Rom resten av sitt liv.

Kristina kom under flera decennier att spela en framträdande roll i Roms kulturliv. I Rom fann hon också sin kärlek i kardinal Decio Azzolino som hon kom att ha en mångårig relation med. Hon dog 19 april 1689 och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan.

Bakgrunden till drottning Kristinas abdikation
De sociala missförhållandena försämrades snabbt under Kristinas regeringstid och regeringen kom att ställas inför svåra samhällsproblem. Ett orosmoln var det fördubblade antalet adliga ätter och deras privilegier, vilket de ofrälse stånden högljutt protesterade mot. Hovhållningens kostnader under Kristinas regering kom att mångdubblas och öka från 3% till 20% av rikets samtliga inkomster.

Kristina hade i sin ungdom inte tyckt om den stränga religionsundervisningen utan istället bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes, mer och mer drogs till katolicismen.

Hennes stora intresse för kultur och dragning till katolicismen (i kombination med den ohållbart förda politiken) resulterade i att hon 6 juni 1654 tog steget att abdikera och konvertera till katolicismen och lämna landet för Rom. Detta var en jätteskandal i samtiden då Europas protestantiska ledare, "Lejonet från Norden", Gustav II Adolfs egen dotter ansluter sig till forna fältherrens fiender.