1/0
Beskrivning
Ett tilltalande exemplar med skimrande vackert delvis bevarad präglingsglans. Silver, 28.21g, 44mm, SKM 225a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 147. Kvalitet 1+/01
Åtsida: Visar Karl XII:s högervända porträtt i rustning, med gravörens initialer P•H•M• vid armen. Omskriften: "CAROLVS XII D G REX SVE" är latin för "Karl XII, med Guds nåde Sveriges konung".Frånsida: Motivet är ett lejon som vilar med öppna ögon under en månskensnatt, med en moské i bakgrunden. Lejonet symboliserar kungens vaksamhet. Texten: "PER AMICA SILENTIA LVNAE" översätts till "Genom månens vänliga tystnad", och texten nedtill, "OCVLIS DORMITAT APERTIS", betyder "Han slumrar med öppna ögon".
Lejonet i Månskenet: Berättelsen om Karl XII i Bender
En medalj kan vara mer än bara metall; den kan vara ett fönster till en hel epok. Medaljen som präglades över Karl XII:s vistelse i Osmanska riket är ett sådant fönster. På ena sidan ser vi kungen, Karl XII, i en formell och värdig profil. På den andra sidan, en helt annan scen: ett lejon som vilar i ett nattligt landskap. Ovanför står orden PER AMICA SILENTIA LVNAE – "Genom månens vänliga tystnad". Under lejonet, den avgörande detaljen: OCVLIS DORMITAT APERTIS – "Han slumrar med öppna ögon".
Denna medalj är inte bara ett porträtt och en symbol; den är en komprimerad berättelse om en av svensk historias mest dramatiska och bisarra perioder. Den skildrar en kung i exil, en stormakt på knä och ett politiskt schackspel med ett helt imperium som insats. Detta är historien om hur Lejonet från Norden hamnade vilande, men aldrig sovande, under en osmansk måne.
Allt började med en katastrof. År 1709 var det stora nordiska kriget inne på sitt nionde år. Karl XII, som dittills framstått som oövervinnerlig, hade lett sin armé djupt in i Ryssland. Men fälttåget hade förvandlats till en mardröm av bränd jord, isande kyla och ständiga attacker. Kulmen nåddes den 28 juni vid den lilla staden Poltava. Den svenska armén krossades, och drömmen om att tåga in i Moskva förbyttes i en desperat flykt söderut. Vid floden Dnepr tvingades huvuddelen av armén kapitulera, ett av de största nederlagen i Sveriges historia.
Kungen själv, sårad i foten, lyckades undkomma med en spillra av sitt följe. De korsade gränsen till Osmanska riket och sökte asyl. Detta var ett ögonblick av total sårbarhet. Kungen var besegrad, armén förlorad och hemlandet blottat för fiendens anfall. Sultan Ahmed III beviljade asyl och anvisade svenskarna en plats utanför staden Bender. Här, under "månens vänliga tystnad", fick kungen en fristad. Den omedelbara faran var över.
Men medaljens lejon sover inte, och det gjorde inte heller Karl XII. Från sitt läger, som snart växte till en liten svensk stad vid namn Karlopolis, fortsatte han att styra sitt rike. Kurirer sändes i skytteltrafik genom ett krigshärjat Europa, en ineffektiv och frustrerande långsam process. Kungen var geografiskt isolerad men mentalt och politiskt hyperaktiv. Han var ett lejon i vila, men med vidöppna ögon, ständigt vaksam och planerande.
Hans främsta mål var inte att återvända hem, utan att få revansch. Han såg en unik möjlighet: att förmå det mäktiga Osmanska riket att förklara krig mot hans ärkefiende, tsar Peter I av Ryssland. Detta blev hans stora projekt under Bender-åren. Med hjälp av skickliga diplomater, som Stanislaw Poniatowski, och genom en blandning av övertalning, intriger och frikostiga gåvor (finansierade av enorma lån som skulle skuldsätta honom djupt), började han bearbeta den osmanska ledningen.
Hans ansträngningar bar frukt. År 1710 förklarade sultanen krig mot Ryssland. En gigantisk turkisk armé marscherade norrut och lyckades omringa tsar Peters armé vid floden Prut 1711. Situationen var ett omvänt Poltava; tsaren var fångad. Karl XII, som skyndade till platsen, såg sin chans till en total triumf. Men till hans raseri hade den turkiske storvesiren redan förhandlat fram en fred. Tsaren tilläts dra sig tillbaka mot relativt små eftergifter. Lejonets byte hade slunkit ur fällan.
Trots detta bakslag vägrade Karl XII att ge upp eller resa hem. Han fortsatte sitt diplomatiska spel, vilket ledde till ytterligare två krigsförklaringar, även om dessa inte resulterade i några avgörande fälttåg. För hans osmanska värdar började kungens närvaro bli en börda. Han var en kostsam och krävande gäst som vägrade att lämna. Den "vänliga månen" hade börjat förmörkas.
Sultanen tröttnade och beordrade till slut att kungen skulle avhysas med våld. Det som följde den 1 februari 1713 har gått till historien som "kalabaliken i Bender". Karl XII och ett fyrtiotal av hans trognaste män barrikaderade sig i kungshuset och försvarade sig i timmar mot tusentals turkiska och tatariska soldater. Striden var ursinnig och desperat. När huset sattes i brand tvingades kungen ut och blev tillfångatagen. Händelsen gav honom det turkiska smeknamnet Demirbas – "Järnhuvudet", ett bevis på hans okuvliga envishet.
Efter kalabaliken var spelet över. Karl XII var nu i praktiken en fånge, om än en välbehandlad sådan. Hans politiska inflytande var borta. Efter nästan fem år i Osmanska riket insåg han slutligen att han måste återvända. Hösten 1714 lämnade han sitt följe, förklädde sig och genomförde en legendarisk ritt på bara fjorton dagar genom Europa till den svenska staden Stralsund i Pommern.
Lejonet hade lämnat sin fristad. Medaljen, med sitt vilande men vaksamma djur, fångar essensen av denna märkliga tid. Den berättar inte om slagen eller kalabaliken, utan om den långa, spända väntan däremellan – åren då en kung i exil, från ett läger vid Europas utkant, fortsatte att utmana en tsar och styra ett rike, slumrande med öppna ögon.
